Gränserna för vad vården kan behandla flyttas hela tiden framåt. Samtidigt är vårdens resurser begränsade, vilket kan hindra att nya metoder används och sprids. Kan ny kunskap och nya behandlingsmetoder, i likhet med den process som används för nya läkemedel, introduceras under ordnade former? Om bland annat detta skriver Sofia Wallström i veckans gästblogginlägg.

Trevlig läsning!

Ordnat införande och ordnad utmönstring kan göra att sjukvårdens resurser räcker längre

Sofia Wallström

Hälso- och sjukvården är en kunskapsintensiv sektor där ny forskning presenteras dagligen, med resultatet att gränserna för vad vi kan behandla – eller hur något kan behandlas – ständigt flyttas fram. Samtidigt har hälso- och sjukvården att förhålla sig till det faktum att resurserna inte är obegränsade, vilket redan i dag innebär att vi väljer bort att genomföra vissa behandlingar. Och glappet mellan vad som kan behandlas och de resurser som finns tillgängliga ökar ständigt. Vårdens förmåga att använda resurserna så rätt som möjligt kommer att behöva fortsätta att förbättras. Sverige tillhör de länder som jämförelsevis är framgångsrika vad gäller att få ut mesta möjliga hälsa för hela befolkningen i relation till de medel som investeras. Men glappet skulle kunna minska ytterligare om vi kan säkerställa att fler insatser i hälso- och sjukvården grundas på senaste kunskap och har en kostnad som är rimlig i förhållande till den nytta de ger. En fråga jag funderade över när jag ledde Kunskapsstödsutredningen är i vilken utsträckning de arbetsformer som används för att ge läkemedel ett ordnat införande också kan användas för andra behandlingsformer.

Den etiska plattform som riksdagen har beslutat och som styr hur vården ska ges innehåller tre principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. De två första principerna stadgar, enkelt uttryckt, att alla människor är lika mycket värda och att de människor som har störst behov ska få störst andel av vården. Kostnadseffektivitetsprincipen är underordnad de två andra, och betyder att vi, vid beaktande av människovärdesprincipen samt behovs- och solidaritetsprincipen, ska använda skattemedlen så att vi får så mycket hälsa som möjligt för pengarna.

Ny kunskap om behandlingar skapas hela tiden, både genom forskning och genom det dagliga arbete som sker inom vården. Kunskapen måste sedan spridas för att kunna användas av andra. Patienten kan här själv fylla en viktig funktion i att efterfråga en viss behandling. Vårdprofessionerna måste hålla sig à jour med senaste kunskapen inom sitt område. Men också ha förmåga att kunna förklara för en patient varför en viss behandling inte är aktuell, den dag en patient efterfrågar en behandling som inte ger en tillräcklig effekt i förhållande till den kostnad eller resursinsats den kräver, eller efterfrågar en behandling som gått ur tiden.

Ur både samhällets och individens perspektiv är det centralt att vården är av god kvalitet och jämlik mellan individer. Staten subventionerar vissa läkemedel för att alla ska ha tillgång till effektiva behandlingar. Innan ett läkemedel subventioneras genomgår det en hälsoekonomisk utvärdering där effekten värderas gentemot kostnaden och gentemot alternativa behandlingar. Detta kan exempelvis innebära att äldre behandlingar ersätts av nya mer effektiva (oftast med högre pris), men också att nya behandlingar som är allt för kostsamma i förhållande till den nytta de ger inte subventioneras. Inom ramen för den nationella processen Ordnat införande av nya läkemedel (Ordnat införande) samarbetar alla landsting, flera statliga myndigheter och läkemedelsföretag för att uppnå en tidig, jämlik och kostnadseffektiv användning av nya läkemedel. Liknande processer används också för klinikläkemedel, och utvecklas för medicintekniska produkter. Processen är fortfarande under utveckling, men arbetssättet borde kunna appliceras på fler områden inom vården.

I grund och botten handlar det om prioriteringar där olika intressen får ställas emot varandra. I enlighet med den av riksdagen beslutade etiska plattformen görs detta varje dag i vården. Beroende på ett tillstånds svårighetsgrad ges vissa patienter behandling snabbare, medan andra får vänta. Hälsan i landet skulle kanske vara högre om vi hade en sjukhussäng och en läkare för varje individ, men det är ganska lätt att förstå att det inte är hållbart av andra skäl. Det finns också en annan del i detta som ofta glöms bort:  metoder och behandlingar som inte längre är effektiva, givet det kunskapsläge som råder, behöver sluta utföras. I dagsläget är processen för detta svag. Det är lätt att anta att utmönstring av gamla arbetssätt ska ske av sig själv, men utvärdering visar att så inte är fallet. Exempelvis ger Socialstyrelsens nationella riktlinjer både rekommendationer om vad som bör göras och vad som inte bör göras alls, så kallat ”icke-göra”. Men utvärdering av riktlinjernas genomslag visar att ”icke-göra” fortsätter att göras. Att icke-rekommenderade behandlingar utförs, och finansieras genom skattemedel, kan inte ses som något annat än orimligt. Men framför allt bör frågan ställas om det behövs en mer tydlig och transparent process för utmönstring. En del i det bör vara uppföljning på alla nivåer som kan bidra till att synliggöra för såväl profession som patient och andra beslutsfattare vilka behandlingar som utförs. Även här kan ordnat införande-processen bidra med lärdomar.

Med de snabba framsteg som görs inom hälso- och sjukvården är det tydligt att införande och utmönstring av behandlingar är och fortsatt kommer att vara en central fråga. Metoder för att göra detta under ordnade former ger förutsättningar för att ta tillvara lärdomar för att stödja en vård som ger mesta möjliga hälsa för pengarna. Om vi vill att varje patientmöte ska bygga på den bästa kunskapen kommer detta vara en nyckelfråga för vårdens framtida utveckling.

Sofia_Wallstrom_press1

Sofia Wallström är sedan 2013 generaldirektör för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket och har tidigare bland annat arbetat som departementsråd på Socialdepartementet. Som särskild utredare lämnade hon i juni 2017 utredningen ”Kunskapsbaserad och jämlik vård” till regeringen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *