2018-11-17

Den 2 oktober arrangerade Forum för Health Policy en workshop om Vård online. Vid workshopen deltog ett 80-tal personer som representerade såväl offentliga som privata vårdgivare, patienter, medarbetare i vård och omsorg samt forskare och företag. Deltagarna fick diskutera möjligheter och utmaningar med digitala vårdmöten samt ge förslag på rekommendationer till ledande politiker och chefer om hur modern digital teknik ska nyttjas på bästa sätt. Idag publicerar vi en skrift som sammanfattar diskussionerna och lyfter fem av rekommendationerna. 


(klicka på bilden för att ladda ner rapporten)

Vid workshopen deltog Patrik Sundström, programansvarig för eHälsa vid Sveriges Kommuner och Landsting. Vi bad honom att skriva ett särskilt inlägg till skriften om hur lagstiftning och regelverk försvårar möjligheten att implementera modern teknik i hälso- och sjukvården och omsorgen. 

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna både blogginlägget och skriften om vård online på vår hemsida eller i sociala medier.

Trevlig läsning!
 

Lagstiftning och regelverk – ett hinder i utvecklingen

Patrik Sundström

”Our legislation is not keeping up with change – in fact there are attempts to block new economic models such as the sharing economy, and that will lead to disaster for Europe as a whole. If we don’t want Europe to turn into the world’s greatest museum we’d better do stuff”.

Detta är ett citat från Toomas Hendrik Ilves , president i Estland, ett land som utgör ett föredöme inom digitalisering. Den svenska regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har valt att ställa sig bakom en gemensam vision för e-hälsoarbetet 2025. År 2025 ska Sverige vara bäst i världen på att använda digitaliseringens och e-hälsans möjligheter i syfte att underlätta för människor att uppnå en god och jämlik hälsa och välfärd samt utveckla och stärka egna resurser för ökad självständighet och delaktighet i samhällslivet.

En fundamental förutsättning för att vi ska kunna ta tillvara potentialen i digitaliseringen är att det finns lagstiftning och regelverk som faktiskt möjliggör en informationshantering med invånares behov i centrum. Det innebär att varje åtgärd och varje hinder som ställs upp måste vägas mot de möjligheter som invånare, välfärdsverksamheter, industri och företagande, forskning, utbildning osv. då går miste om. Det innebär även att alla politiska reformer och all lagstiftning måste genomföras med en analys av hur digitaliseringen påverkas.

Många av de regelverk som vi lever med idag utgör dock ett hinder för en patient- och brukardriven innovation. Regelverken hämmar en välfärd som har potential att på ett smartare sätt möta invånarnas förväntningar och att skapa jämlika förutsättningar över landet. Det råder ett stort glapp mellan ambitionen med de politiska reformer som genomförts på vård- och omsorgsområdet de senaste 20-åren och de legala möjligheter som finns att nyttja potentialen i digitaliseringen för att realisera ambitionerna.

Ett centralt dilemma är att samtidigt som verksamheter strävar efter att bli individcentrerade är regelverken organisationsfokuserade. Trots att nästan all vård och omsorg är offentligt finansierad är de legala förutsättningarna för informationshantering beroende av om verksamheten drivs av kommuner och landsting själva, eller av en privat vård- och omsorgsaktör. Resultatet blir att viktig information blir inlåst i den organisation där den skapats och därmed inte lättillgänglig för nyttjande i den situation då uppgiften behövs.

Ett exempel är vårdvalet (LOV) som innebär valfrihet och fri etablering (när vårdgivare uppfyller ackrediteringskraven). Samtidigt innebär lagstiftningen att information inte får flöda lika smidigt mellan offentliga och privata vårdcentraler och sjukhus, som information får göra mellan enbart offentligt drivna aktörer. För att vara tydlig; kommuner och landsting med få privata leverantörer i sitt offentlig-finansierade system har bättre legala förutsättningar att skapa en ändamålsenlig informationshantering än kommuner och landsting med många privata aktörer. För invånare blir detta ett slags postkodlotteri. Det var sannolikt inte tanken med reformen.

Ska invånare ges reella förutsättningar att fritt välja vårdgivare behöver lagstiftningens organisatoriska fokus brytas och alla offentligfinansierade aktörer omfattas av samma legala villkor. I ett system med fritt vårdval ska det inte vara avgörande i vilken organisation en uppgift är dokumenterad, utan i vilken vård- och omsorgssituation uppgiften behövs.

Ett annat exempel handlar om alla människor som i vardagen har behov av både vård, omsorg och annat stöd från flera olika aktörer för att nå ökad hälsa och livskvalitet. Den som har behov av sammansatt stöd från olika aktörer i välfärdssystemet ska inte riskera att få mindre säkra insatser eller insatser av sämre kvalitet, för att medarbetare i de olika organisationerna inte har smidig tillgång till relevant information från varandra. Dagens lagstiftning orsakar särskilda risker för personer med behov av både hälso- och sjukvård och socialtjänst eller annat stöd, bl.a. eftersom olika uppgifter måste dokumenteras och hanteras enligt olika lagstiftning och i olika system. Det är svårt att se hur det gagnar en äldre på ett särskilt boende att ha viss information i en social journal som får läsas av vissa, medan annan information finns i en eller flera patientjournaler som får läsas av ytterligare andra.

Det är heller inte orimligt att anta att många människor struntar i om lagstiftaren har bestämt att en viss insats kallas hälso- och sjukvård och en annan socialtjänst, eller om insatser utförs av en kommun, ett landsting eller en privat utförare. Man har ett behov relaterat till sin hälsa och livssituation där intresset snarast torde vara att den information som behövs ska finnas tillhands för den personal, på den plats och vid den tid behovet uppstår – alldeles oavsett organisatoriska förutsättningar.

Framtidens utveckling med den snabba digitaliseringen kan inte mötas med gårdagens logik. Om Sverige ska lyckas ta vara på digitaliseringens möjligheter behöver lagstiftning bedrivas som ett utvecklingsarbete som löpande uppdateras.

Det finns i Sverige en medvetenhet och kunskap om vilka juridiska förändringar som behöver göras. Men takten i genomförandet behöver öka. Balansen mellan digitaliseringens möjligheter för ökad hälsa och riskerna för integritetsintrång är en fråga om vilket samhälle vi vill ha. Ett museum eller i utvecklingens framkant?

BILD PS

Patrik Sundström är programansvarig för eHälsa vid Sveriges Kommuner och Landsting.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *