2019-08-02

Forum för Health Policy är tillbaka med fredagsbloggen efter några veckors sommaruppehåll.

Maria Smitmanis Lyle skriver i dagens inlägg om risken för utanförskap för patienter som inte är en del av ett vårdprogram eller vårdprocess, såsom personer som utsatts för sexuella övergrepp. Hur skapar vi trygghet och erbjuder jämlik vård till de patienter som inte kvalar in i ett befintligt vårdprogram?

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier. 

Trevlig läsning!

Maria Smitmanis Lyle

Maria Smitmanis Lyle

Mycket av dagens vård styrs av riktlinjer, vårdprogram och vårdprocesser. Det finns väldigt många fördelar med att standardisera vårdförlopp och på så sätt säkerställa en jämlik vård med evidensbaserad behandling. Men det finns också en risk att de patienter som inte kvalar in i någon befintlig process eller vårdprogram hamnar mellan stolarna, där resultatet kan bli ett utanförskap och i värsta fall ingen behandling alls. Hur ska alla tillstånd där kunskapsläget är otillräckligt få hjälp, när det inte finns ett vårdprogram att följa?

Det pratas om personcentrering och patientdelaktighet, samtidigt finns känslan av att inte ”passa in” i vårdsystemet, för att inte ha fått ”rätt” diagnos, eller där vårdutbudet inte är tillräckligt.

Överlevare av sexuella övergrepp får sällan endast en diagnos, i likhet med många andra patientgrupper med psykisk ohälsa. Antingen kan patienten tillhöra en vårdprocess, som endast står för en av alla diagnoser, eller ingen alls. Det finns inga riktlinjer, vårdprogram eller behandling med tillräckligt beprövad evidens för personer utsatta för sexuella övergrepp generellt. Grunden i vårt trauma och det som orsakat våra symtom och diagnoser är de sexuella övergreppen. Fokus i behandlingen bör vara att bearbeta just det på ett tryggt sätt, oavsett vilken av alla befintliga diagnoser som sätts i slutändan och vilken process patienten hamnar i, om personen ens blir diagnostiserad.

Våga fråga
En annan problematik med riktlinjer, vårdprogram och vårdprocesser är att många av vårdens mest grundläggande åtgärder och handlingar inte täcks in i dessa ofta komplicerade flödesscheman. Det kan handla om det avgörande bemötandet vid första kontakten med vården. Eller att det finns personal som lyssnar och inte ifrågasätter. Att personal vågar fråga om saker som kan spela en avgörande roll, utan att vi behöver ta upp det själva. Det kan vara just frågan som leder till en korrekt diagnostisering och att vi hamnar i en välfungerande process och får adekvat behandling. Men även om det inte gör det, så måste vi tas omhand när vi har ett behov av det. I slutändan handlar det om att vården behöver vara den trygga plats som alla patienter förtjänar, som i sin tur kan skapa en inre trygghet även i livet i allmänhet.

Det är inte en fråga om tron på att vården tycker att ovan nämnda delar är oviktiga. Tvärtom är det ofta liknande värdeord som återkommer i vårdorganisationers visioner och värdegrunder. För alla i behov av vård kan det vara just bemötandet, i kombination med den evidensbaserade behandlingen, som gör avtryck och bidrar till återhämtning och läkning. Låt inte det försvinna i standardiseringen. Som patient är det viktigaste att känna trygghet och att få läka, oavsett om patienten kvalar in i ett befintligt program, eller om behandlingen blir helt skräddarsydd (och förhoppningsvis leder till ny evidens). Det är jämlik vård!

Maria Smitmanis Lyle profil

Maria Smitmanis Lyle är styrelseledamot i Medusa– en patientförening för personer som utsatts för sexuella övergrepp och har även flera års yrkeserfarenhet inom psykiatrin.

Patientföreningen Medusa startades hösten 2018 av tre överlevare av sexuella övergrepp. Medlemmar a har själva upplevt hur det är att söka vård och deras vision är ett samhälle där de som utsatts kan få effektiv behandling för att kunna hantera övergreppen och få leva ett normalt liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *