2020-02-21

Kan man rucka på den traditionella uppfattningen om sjukvårdens rollfördelning, samt vanföreställningen där allvarlig psykisk ohälsa likställs med ”kroniska” tillstånd där den drabbade är otillräknelig och inte vet sitt eget bästa? I dagens blogg för Forum för Health Policy skriver Åsa Steinsaphir om ”Patientskolan” som Norra Stockholms psykiatri bedriver och som ingår i forskningsprogrammet ”Patienten i förarsätet”. Patientskolan är framtagen och drivs av egenerfarna som är anställda på kliniken. 

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.

Trevlig läsning!

Foto: Anna Molander
Foto: Anna Molander

Patientskolan: En Patientdriven innovation inom forskningsprojektet ”Patienten i förarsätet”

Åsa Steinsaphir

Norra Stockholms psykiatri  bedriver vi sedan ett par år tillbaka något vi kallar ”Patientskolan”. Patientskolan ingår i forskningsprogrammet ”Patienten i förarsätet” (PIF) vid Medical Management Centre (MMC), Karolinska Institutet. I PIF studeras hur innovationer som utvecklats och drivs av patienter och närstående används. Vi studerar även nyttan med innovationerna, för patienter, närstående och för vården, dess organisation och personal. Mer om PIF finns i tidigare blogginlägg.

Som så många andra innovationer har vi inspirerats av något som redan finns och modifierat det till att passa hos oss, nämligen konceptet Recovery College inom NHS i Storbritannien. Ett Recovery College innebär i stort att organisera psykoedukativa gruppinsatser för patienter som en egen ”patientutbildningsenhet” inom vårdverksamheten (istället för enhetsvis med tillhörande stuprör och dubbelarbete). Det finns även andra grundprinciper:

  1. Arbetet är ”co-produced”, dvs kurserna tas fram och hålls av vårdpersonal tillsammans med personer med patienterfarenhet.
  2. Patienten väljer själva vilken kurs den vill anmäla sig till.
  3. Kursutbudet är transparent och sökbart för alla patienter inom den psykiatriska verksamheten (ordinarie och mer diagnosspecifikt behandlingsutbud finns kvar inom respektive enhet).

Patientskolan är mindre än ett Recovery College, men vi har behållit dessa tre grundprinciper.

Vår version: Patientskolan
Den största skillnaden mellan Patientskolan och andra psykoedukativa grupper vi har inom vården är att den är framtagen och drivs av egenerfarna som är anställda på kliniken.

Efter ett studiebesök på Recovery College i Nottingham startades patientskolan upp i öppenvården som ett pilotprojekt våren 2018. Sedan dess har vi hållit två kursomgångar per termin. En viktig del i att uppstarten gick smidigt är att vi är fem anställda ”spetspatienter” på kliniken, det vill säga personer som anställts med sin egen patienterfarenhet som kompetenskrav. Och medan vi fem drivit arbetet med innovationen har vårdpersonal och chefer funnits med, hjälpt till och agerat dörröppnare. Allt genomförs inom klinikens ordinarie budget.

En kursomgång av Patientskolan består av fem grupptillfällen, med olika innehåll.

Är co-production och ”öppet egenerfarna” kursledare viktigt?
I patientskolans utvärderingar är deltagarna mycket nöjda, både med innehållet och arbetssättet. Det som återkommande värderas högst är att Patientskolan leds av egenerfarna personer. Deltagarna nämner så enkla men revolutionerande saker som att dela jobbiga erfarenheter med andra och kunna skratta åt det hela. ”Jag känner mig mindre ensam nu”, som en deltagare skrev i sin utvärdering. Det ger PIF en riktning att fortsätta utforska: Vad handlar det här egentligen om, och vad har det för betydelse för deltagarnas hälsa?

Framtida utmaningar
Vi vill skapa en bättre kunskap kring faktorerna runt Patientskolan: Hur påverkas deltagarna? Hur påverkas organisationen? Vilken är nyttan? PIF-medverkan ger oss möjligheter att studera detta vetenskapligt. Andra utvecklingsområden:

  • Utbilda tidigare kursdeltagare till att bli kursledare
  • Fördjupa samarbetet med medarbetarna på kliniken
  • Hitta sätt för att skala upp och vidga synfältet från att inte bara röra psykiatrin

Egenerfaret stöd: hur ser det ut?
Det vanligaste är nog att den här typen av egenerfaret stöd (”peer support”) sker i civilsamhället, t ex inom föreningar eller mellan privatpersoner.  Vår ambition är att föra in det som ett formellt redskap inom sjukvårdens väggar. Inte för att ersätta något, utan för att utöka och bredda. Ärligt talat vill vi också rucka på den traditionella uppfattningen om sjukvårdens rollfördelning, samt vanföreställningen där allvarlig psykisk ohälsa likställs med ”kroniska” tillstånd där den drabbade är otillräknelig och inte vet sitt eget bästa. De som inte varit löpande föremål för den typen av fördomar har ingen aning om vidden av hur det påverkar en. Hur det gradvis kan bli till en del av ens egen syn på sig själv. Vad som är konsekvenser av stigma och vad som är konsekvenser av sjukdom kan växa ihop på en nivå där det blir omöjligt att skilja åt, varpå arbetet med hälsa behöver beröra båda delarna.

Åsa 2019 Foto Anna Molander

Åsa Steinsaphir är socionom och arbetar som Brukarinflytandesamordnare (BISAM) på Norra Stockholms psykiatri. Ett kompetenskrav för BISAM-tjänsten är egen patienterfarenhet, för Åsa består den kompetensen av åtta års patienterfarenhet från olika psykiatriska dygnet-runt-instanser, samt återhämtning från detta. Åsa anlitas regelbundet som föreläsare och metodstödjare när det kommer till patientmedverkan och har även samarbeten med Karolinska institutet.

Övriga som arbetar med Patientskolan och som är anställda spetspatienter på kliniken är Tove Lundin, Inka Rodriguez, Bengt Sprowede samt Karin Lingman. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *