2020-11-19

Vad gör vi när det är kris och nödläge? Vad kan kaos föda för strategier? Ur det som till synes var omöjligt kunde professionerna på Karolinska sjukhuset, Huddinge hitta vägar som räddade liv mitt i pandemins epicentrum. Camilla Öberg, sektionschef Arbetsterapi/Fysioterapi, befann sig mitt i detta och beskriver hur arbetet gick till i veckans blogginlägg. Hon konstaterar att de var ett viktigt beslut att låta professionerna vara kvar i sina fält och agera med stort handlingsutrymme. Avgörande var också att utbilda och hitta kommunikationskanaler för spridning av information! Vi tackar Camilla för att hon delar med sig av ett inifrån perspektiv som vi kan lära av!

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget.
Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.

CÖ foto smal

Kraften i att göra det normala i det onormala

Camilla Öberg

På den internationella flygplatsen i New Delhi noterar jag med klent intresse en stor skylt om smittspridning. Jag är på väg från ett land som sjuder av människor och där ”hålla avstånd” är både okänt och orimligt. Att min egen arbetsplats bara några veckor senare skulle slungas in i en episk centrifug av skyddsutrustning, utbildningsinsatser, schemaläggningar och arbetsmiljöhot kunde jag då inte ana. Den 27 februari läggs den första covid-19 patienten in på Karolinska, den 12 mars införs förstärkningsläge och besöksförbud.

I Sverige bygger krisberedskapen i korthet på att så långt som möjligt agera utifrån det normala. Under pandemin gjorde Karolinska just det, fortsatte med klink/forskning/utbildning samt lät professionerna fortsätta använda sina unika kompetenser till att utveckla insatser för den nya patientgruppen. Beslutet att inte låta hälsoprofessionerna skolas om till undersköterskor placerade dem i frontlinjen för att stimulera patientflödet, minska lidande och rädda liv!

Hälsoprofessioner räddar liv under pandemin

Klockan är 11.45. Runt bordet har representanter från alla sektioner samlats för daglig avstämning. Anne, fysioterapeut, lägger sig över bordet, gråten i halsen röda märken i pannan efter visiret. ”Det väller in patienter, vi klarar det inte själva, vi måste vara fler. Våra insatser är livsavgörande.”  

Vårdplatserna på IVA och närliggande avdelningar mångdubblades. Behoven var enorma och Anne fick sina kollegor. Vi omfördelade personal, utbildade och bemannade upp. Utanför IVA fanns i princip två åtgärder; syrgas och fysioterapi. Fysioterapeuten är expert på insatser som ska säkra andningen och stimulera cirkulationen vilket gör att de är verksamma på hela sjukhuset, inte minst IVA. Under pandemin såg vi snart att samma åtgärd som i vanliga fall påskyndar tillfrisknande kunde hos covid-patienterna leda till livshotande tillstånd. Den oförutsägbara syresättningsförmågan gjorde att fysioterapeuten ibland behövde göra tvärtom mot det vanliga; istället för att mobilisera en patient förekom stoppskyltar för att patienten inte skulle röra sig alls. Liv och död gick hand i hand på det mest gäckande sätt.

Fysioterapeuternas och arbetsterapeuternas framgångsrika insatser var en direkt följd av beslutet att låta alla bli kvar i sina professioner. På samma sätt var samtliga hälsoprofessioner viktiga kuggar i maskineriet kring patienten. Handlingsutrymmet blev under pandemin stort, förväntningarna höga och strålkastarljuset ovant. Kuratorerna tog emot ca 3000 närståendesamtal, psykologerna stöttade sjukhuspersonal genom krishantering, logopederna utvecklade kommunikationsvägar för patienter med slang i halsen, dietisterna stimulerade näringsupptaget, arbetsterapeuterna säkrade hjälpmedel och hemgång. Tillsammans med resten av sjukhuset växte en gemensam rytm fram ur det initiala kaoset. 15000 medarbetare hovrade över ett gemensamt fokus – rädda liv, rädda patienten!

Utbildning avgörande i kris

Vi sitter bänkade framför skärmen på zoom. På andra sidan sitter Malin, fysioterapeut och specialist i respiration och intensivvård. Hon ska föreläsa för sina kollegor om avancerad andningsvård. Om vad de behöver förstå och kunna när de står inför patienter i respirator där monitorer piper och blinkar. Malin är pedagogisk, lockar till frågor. Samtidigt är det uppenbart att de svåraste frågorna saknar svar.

Covid-19 minskar individens förmåga att syresätta sig och överlevnaden hänger på att använda de delar av lungan som fortfarande fungerar. För att ge lungorna så fri rörlighet som möjligt lades många i ett så kallat bukläge. Fysioterapeuterna utbildade sjukhusets personal i att vända patienter och tillsammans med arbetsterapeuter vände de till buklägen, från bukläge, till och från gång på gång.

Fysioterapeuter och arbetsterapeuter genomförde utbildningsinsatser för kollegor, sjukvårdspersonal och patienter. Broschyrer, filmer och föreläsningar togs fram. Material och rutiner revideras vartefter vi fick mer kunskap och effektiva informationskanaler identifierades.

Ur ett gigantiskt och ogreppbart skeende står åtminstone det klart;

  • Lita på potentialen i den egna organisationen och formulera strategier för krisberedskap utifrån den egna verksamheten, de egna behoven och de egna resurserna.
  • Agera direkt och maximera flexibiliteten i organisationen.
  • Utbildning är avgörande i ett krisläge. Strategier för utbildning i krissituationer och kanaler för kunskaps- och informationsspridning är framgångsfaktorer

 

CÖ foto
Camilla Öberg, sektionschef Arbetsterapi/Fysioterapi, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge.

Under pandemin ansvarig för verksamheten inom Infektion och Step-down IVA

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *