20210930

Magnus Lejelöv, sakkunnig policy på LiF, skriver om de brister som finns i hur data kring läkemedelsanvändning inom slutenvården hanteras. Han menar att om vi ska skapa nytta för patienten och systemet så behöver vi hitta nya sätt att arbeta på där vi kan följa upp användningen även på sjukhus. Magnus föreslår en lösning – läs om den i veckans blogg!

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i texten.
Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier

MagnusLejelöv (kopia)

En gemensam väg för hälsodata

Magnus Lejelöv, apotekare, sakkunnig policy på Lif och styrelseledamot i Forum för Health Policy

Idag samlas data och statistik för uppföljning av sjukhusläkemedel i olika silos. Statistiken håller i bästa fall hög kvalitet men finns idag inte tillgänglig för att ta informerade beslut trots alla möjligheter, med eller utan artificiella och intelligenta beslutsstöd. Vi kan alltså inte ens följa upp användningen av läkemedel på sjukhus.  Då är det svårt att använda data för att skapa nytta för patienter och hela systemet.

Om du hämtar ut ett recept på ett öppenvårdsapotek genereras information på aggregerad nivå: om var i Sverige inköpet görs, läkemedlets styrka, vad det är förskrivet mot, hur ofta det hämtas ut etcetera. Det ökar förståelsen för hur patienterna som grupp använder läkemedlet och hur tillgången ser ut.

Tillsammans med annan patientrelaterad information som förs över till så kallade kvalitetsregister från exempelvis journaler gör att man kan se och analysera effekterna av insatser från läkemedelsbehandling och andra interventioner. Detta är en nyckelfaktor för utvecklingen av vården liksom för framtagandet av nya läkemedel – kanske även för hur vi i framtiden kan betala för den reella hälsa som interventionen faktiskt resulterar i.

Kvalitetsregister är en av hörnstenarna inom svensk hälso- och sjukvård, tillsammans med de obligatoriska hälsodataregistren (som Socialstyrelsen förvaltar). Kvalitetsregistren används till forskning samt för att förbättra och utveckla vården regionalt. I hälsodataregistren finns den data staten behöver för att kunna styra vården vad gäller läkemedelsanvändning och är obligatorisk för öppenvården. Det borde den vara även för slutenvården.

Problemet med splittrad information

Om vi tittar på samma procedur kring ett läkemedel som ordineras för patienter på sjukhus (var läkemedlet hämtas ut, vad det förskrivits mot, indikation, styrka etc.) är situationen annorlunda. Inte för att behovet är mindre utan för att informationen inte dokumenteras och samlas in lika strukturerat på nationell nivå. Idag förs inte information om läkemedelsordination i slutenvården per automatik in i kvalitetsregister (men registreras i många fall manuellt) eller till nationella hälsodataregister. Informationen finns naturligtvis i journalsystemet men det gör inte att den ligger tillgänglig på aggregerad nivå som vid receptförskrivning i öppenvården där uppgifterna slussas till E-hälsomyndigheten och Socialstyrelsen via apoteken.

Vid förskrivning av exempelvis ett cancerläkemedel inom slutenvården kommer delar av informationen att förvaras i journalsystem/vårdinformationsmiljö, andra delar kommer att finnas hos de som gör i ordning läkemedlet för administration till patienterna och viss information hamnar i ett eller flera kvalitetsregister. Att den inte samlas på ett och samma ställe gör både den nationella och regionala styrningen problematisk.

Mycket att vinna på data

Datatillgång ger ett antal möjligheter. Det kanske viktigaste är att vi skulle få en tydligare bild av hur patienterna mår baserat på vilket läkemedel som används. Såväl vården som läkemedelsindustrin skulle få en bättre koll på att läkemedel används till rätt indikation och för vilka indikationer användningen är störst. Det skulle möjliggöra dialog kring betalning för nya läkemedel och betalning för effekt snarare än för en insatsvara. Vidare skulle det möjliggöra såväl indikationsbaserad ersättning som ersättning för olika kombinationer av läkemedel.

Vad är det enklaste sättet att göra det på då?

Ett komplext problem har ju sällan en enkel lösning. Idag finns det på flera håll ett behov av att använda data om läkemedelsbehandling på sjukhus för att styra vården oavsett om det är på nationell eller regional nivå. På den privata sidan behövs transparent information för att kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för patienter och vård.

För att uppnå detta skulle det enklaste vara att den information om läkemedelsanvändningen som är av intresse för alla parter finns i de nationella hälsodataregistren, där vi både kan samla relevant data och spara den på ett säkert ställe.

Om inte denna relativt konkreta lösning går att åstadkomma för att åtgärda bristen på tillgång till data om läkemedelsanvändning i slutenvården kommer externa lösningar med all säkerhet skapas. Då uppstår andra problem eftersom dessa kan upplevas som mindre attraktiva vad gäller datasäkerhet, ägandeskap och kontroll. Farhågor kommer att finnas hos såväl vården som industrin. Låt oss göra det så enkelt som möjligt – helt enkelt!

För mer information se en längre artikel av Magnus här >>> 

MagnusLejelöv

Magnus Lejelöv är apotekare och sakkunnig policy på Lif, branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen i Sverige. Han är också styrelseledamot i Forum för Health Policy.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *