Jonathan Ilicki, leg läk, innovationschef Platform24 beskriver i veckans blogg digital triagering som ett paradigmskifte med förmågan att snabbare lära sig och förbättra triagering. Ett system som kan hänvisa patienter till en viss enhet eller specialitet beroende på just den patientens besvär och vårdgivarens förutsättningar. 

Trevlig läsning!

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.

Nytt paradigm som kommer att förändra sjukvården: digital triagering

Av Jonathan Ilicki, leg läk, innovationschef Platform24

Vårdsverige håller just nu på att digitalisera sin triagering och detta kan vara ett av de största paradigmskiften bland sjukvårdprocesser någonsin. Varje år triageras miljontals patienter. Miljontals. Telefonerna på 1177 och vårdcentralerna ringer konstant. Triagering är en av de absolut viktigaste processerna inom sjukvården – som kan effektivisera eller stjälpa hur systemet samarbetar. Men vad är triage egentligen?

Triage innebär att med begränsad information bedöma brådskandegranden av en patients besvär. Ju mer information man samlar in, desto mer tid/resurser tar det och desto säkrare kan den bedömningen bli. I ena änden av spektrumet har man det minst exakta/resurskrävande (att t.ex. bara kort titta på patienten) och i andra änden har man det mest exakta/resurskrävande: en komplett undersökning och bedömning. Så varför triagerar vi?

Vi kommer alltid ha begränsade resurser inom sjukvården och vi måste därför prioritera våra tillgångar – speciellt då vissa tillstånd är brådskande och andra inte är det. Vi vill se till att hjärtinfarkterna får vägledning och behandling så fort det bara går, även på bekostnad av andra patienter med mindre tidskritiska tillstånd. Vi vill alltså på ett effektivt sätt snabbt bedöma hur snabbt patienten behöver hjälp. Så hur triagerar vi?

Nu kommer vi till paradigmskiftet. Alla våra triagesystem är så kallade expertsystem – där våra klokaste och mest erfarna läkare och sjuksköterskor skapat frågeträd för hur patienter ska triageras. Dessa frågeträd används sedan för att triagera de patienter som ringer till 1177 eller vårdcentraler. Men det finns flera stora utmaningar med manuell triagering, som man fram till nyligen inte kunnat adressera.

För det första, många studier har visat att olika personer använder manuella triagesystem väldigt olika. Jag som patient får alltså väldigt varierande bedömningar beroende på vem som råkar svara i telefon och hur hen uppfattar mig. Det finns studier som hittat att man får olika brådskandegrader baserat på patientens etnicitet eller sjuksköterskans kön. Det är mänskligt att ha kognitiva bias och fördomar, men det finns inget som talar för att denna variation gynnar patienter.

För det andra, ju fler patienter som ringer till vården, desto mer tid måste sjuksköterskor lägga på att sitta och svara i telefon. Man ska då ställa vissa frågor enligt ett triageprotokoll, där man i bästa fall lägger tid på att ställa standardfrågor enligt ett protokoll och i värsta fall glömmer att ställa vissa frågor.

För det tredje – och det här är det absolut viktigaste – det finns inget sätt att strukturerat följa upp och utvärdera manuell triagering. Hur många av telefontriageringarna i Sverige följer våra riktlinjer? Det är ingen som kan svara på det. Hur många triageringer leder till rätt vårdnivå? Det är omöjligt att gå tillbaka och se exakt vad en patient svarade i relation till vilket råd hen fick. Det vill säga, trots att vi triagerar miljontals gånger varje år, så är vi väldigt begränsade i vad vi kan lära oss och har svårt att systematiskt förbättra systemet.

Men nu när digital triage håller på att implementeras så ändras spelreglerna. Digital triagering innebär att de patienter som kan använda en smartphone anger sina symtom till en chatbot som applicerar samma protokoll som används vid telefontriage. Varför är detta ett paradigmskifte?

1. Bättre följsamhet till riktlinjer: Digital triagesystem har inga fördomar, utan följer alltid triageprotokoll. Det vill säga, man undviker den godtyckliga variationen som de flesta triagestudier påvisat.
2. Sparar tid genom att automatisera: Många triagesystem ställer frågor till patienten (samlar så kallad anamnes) och gör sedan en bedömning. Att automatisera dessa steg kan spara stor tid för vårdpersonal som slipper bemanna telefonen och istället kan träffa patienter.
3. För första gången kan triageringen systematiskt förbättras: Det här är det riktigt häftiga. Mycket som vi gör inom sjukvården blir vi bättre på över tid då vi systematiskt studerar och förbättrar vad vi gör. För triage har det varit väldigt svårt, eftersom det inte funnits enkla sätt att samla in data från själva triageprocessen. Men när man digitaliserar triagering och samlar in strukturerad data på patienters symtom kan man plötsligt med hög frekvens analysera och förbättra frågorna som ställs och de råd som patienterna får.

Det är oerhört värdefullt att kunna automatisera delar av triageringen så att vårdpersonal har mer tid för patientmöten. Men det är det sista, förmågan att snabbare lära sig och förbättra triagering, som är paradigmskiftet. Plötsligt kan regioner och vårdgivare storskaligt över tid förbättra triageringen, men också exempelvis hänvisa patienter till en viss enhet eller specialitet beroende på just den patientens besvär och vårdgivarens förutsättningar.

Miljontals triagesamtal varje år – där de allra flesta kan och kommer att automatiseras. En region som hade en digital 1177 under covid såg att 23% (!) av patienter kunde hanteras automatiskt av systemet. De nöjde sig med den informationen eller egenvårdsråden som triagesystemet gav dem. All den tiden skulle kunna användas för att ge vård till andra patienter som behöver mer tid med vårdpersonal, eller för att ge alla i vården mer tid för återhämtning.

Allt ska inte digitaliseras för alla – det finns patienter som aldrig kommer kunna hantera digitala system. Men det här är ett sätt för oss att få loss tid som vi kan lägga på våra sköraste patienter, som behöver mer tid än vad vi kan ge dem idag. Det här är ett av verktygen vi kan använda för att möta sjukvårdens stora utmaningar – inte genom att arbeta hårdare, utan att arbeta smartare.