”Jag måste också smälta det här andra, som han hade låtit både glad och uppmuntrande när han förklarade, nämligen att jag skulle ”slippa träna under hela behandlingsperioden”, skriver Anders Södergård, läkare och hjärntumörpatient i veckans blogg. Anders menar att det är på tiden att träning och fysisk aktivitet tar plats i cancerbehandlingen.
Trevlig läsning!
Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.
Träning före, under och efter cancerbehandlingar
Anders Södergård, läkare och hjärntumörpatient
”Jag sätter mig på en stol i väntrummet och försöker smälta beskedet som läkaren just gav mig.
Det var när vi diskuterade den intensiva strålningsbehandling jag ska genomgå under hösten och vintern. De planerar tydligen att ge mig samma typ av strålning som man exponeras för vid vanliga röntgenundersökningar, men i mycket högre dos. Närmare bestämt en dos så hög att den uppgår till vad en människa maximalt kan utsättas för under en livstid, för mig fördelad på ynka sex veckor. En klen tröst är att jag då inte behöver gå igenom det igen men på samma gång har man gjort sig av med den behandlingsmöjligheten om hjärntumören nu skulle komma tillbaka.
Eller när den kommer tillbaka, vilket neurokirurgerna uppenbarligen tyckte det var nödvändigt att poängtera.
Jag måste också smälta det här andra som han hade låtit både glad och uppmuntrande när han förklarade, nämligen att jag skulle ”slippa träna under hela behandlingsperioden”. Därefter gav han mig noggranna instruktioner om olika mediciner som han tyckte att jag skulle ta, framför allt för att lindra de hemska biverkningar han passade på att beskriva ingående. Ändå blev allting han fortsatte säga efter att han hade belagt mig med träningsförbud mer likt en diskmaskin som stod och skramlade i ett hörn av läkarrummet.”
Strålande insikter, mörknande utsikter
Det här var i september 2006, ungefär ett halvår efter att jag opererats för den elakartade hjärntumör som hittades i min skalle till följd av en svår huvudvärk. Jag fick diagnosen medan jag gick sjunde terminen på läkarprogrammet, idag är jag färdigutbildad och jobbar bland annat som skolläkare och företagsläkare. Där och då hade jag redan spenderat mer än två månader inneliggande på sjukhus på grund av en mängd komplikationer och var urless på den passiva miljön. Skulle jag inte få fortsätta när jag äntligen kommit igång med träningen? Efter visst motstånd lyckades jag till slut kohandla fram ett rimligt träningsschema. Visserligen överskred jag det med råge men det var för att det schemat mest varit rimligt ur läkarens synvinkel. Det jag däremot underskred med råge var mängden förskrivna piller.
Att jag tränade mer än rekommenderat betyder inte att jag körde högintensivt i dess rätta bemärkelse utifrån pulszoner, det som får styra mycket av den fysiska aktiviteten under behandlingar är biverkningarna. Mitt mående begränsade mig på ett sätt som naturligt minskade riskerna för överbelastning. Vad som är högintensivt får dessutom en ny innebörd under behandling, därtill kan högintensivt för den ena vara lågintensivt för den andra och även variera för en och samma person. Något som tidigare varit enkelt kan bara några dagar senare ha blivit omöjligt.
Kampen mot cancer
Såhär i efterhand är jag övertygad om att biverkningarna minskade tack vare att jag var så fysiskt aktiv jag kunde, nu finns dessutom evidens som backar upp det. Jag tror ändå att läkarens förbud fanns där i bakgrunden och begränsade mig till viss del. Jag gick trots allt emot hans rekommendation utan att egentligen veta vad jag gjorde, det var bara det att jag inte kunde se något annat alternativ. Jag har ursäktat honom med att man inte visste så mycket om träning under behandlingar på den tiden men i och med arbetet inför min tredje bok CANCERKAMPEN – boosta dig med fysisk aktivitet (Bonnier Fakta, juli 2022) fick jag reda på att de första interventionsstudierna på tränande cancerpatienter gjordes redan i slutet av 1980-talet. Och det med goda resultat, därefter följde många studier under 1990-talet för att sedan under 2000-talet mer eller mindre explodera.
Tänk om jag istället hade fått höra ”Anders, nu är det extra viktigt att du håller dig i god fysisk form. Träningen i sig kan göra att du får mindre biverkningar och har lättare att ta dig igenom alla planerade behandlingar, på så vis kan det också förbättra prognosen.” – i så fall hade jag tränat ännu ihärdigare eller åtminstone haft mycket lättare att motivera mig när det kändes som jobbigast. Fysisk aktivitet under cancerbehandlingar måste förstås anpassas efter dagsform men är samtidigt i mångt och mycket självbegränsande. Därför är det viktigt att anpassa lagom. Den uppmaningen bygger jag på egna erfarenheter samt från en mening direkt tagen från den viktiga kunskapsbanken FYSS (Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling) som avhandlar mer än 30 olika diagnoser som går att förebygga och behandla med hjälp av fysisk aktivitet. Så här står det i avsnittet Fysisk aktivitet vid cancer:
”Det är viktigt att anpassa träningen, men ofta leder kunskapsbrist inom sjukvården till överdriven försiktighet.”
Min förhoppning är att det framöver, när en cancerpatient får sitt behandlingsschema för cellgifter eller strålning, kommer vara praxis att hen samtidigt får ett träningsschema anpassat efter hur behandlingarna är planerade. Min dröm är att det kommer att ske inom en snar framtid och att varje patient kommer få tillgång till en fysioterapeut som både planerar, stöttar och följer upp träningsbehandlingen. Det är klassiskt att jämföra motion med en medicin, men betänk hur många patienter som skulle ordineras – och med glädje ta emot – det piller som kunde öka effekten av övriga behandlingar, minska biverkningarna av desamma och förebygga eller rentav vända den nedbrytning av muskelmassa, kondition och funktionsförmåga som ofta följer samt öka livskvaliteten och ge ökade chanser att klara av alla planerade behandlingar.
Det är på tiden att motionsmedicinen blir en naturlig del av alla cancerbehandlingar.
Anders Södergard, läkare, har skrivit boken: CANCERKAMPEN som har faktagranskats av Helene Rundqvist (medicine doktor och forskare vid institutionen för laboratoriemedicin på Karolinska Institutet) och sammanfattar forskningen på träning och cancer. Bland annat handlar det om vad som kan göras inför och efter operationer samt före, under och efter övriga behandlingar.