Nils Janlöv, ledamot i Forum för Health Policys forskarnätverk tillika utvecklingsansvarig/senior rådgivare, Myndigheten för Vård och Omsorgsanalys, sammanfattar i veckans blogg läget inom det svenska hälso- och sjukvårdssystemet utifrån rapporten Sweden:health system review 2023.

Trevlig läsning!

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.

Generellt sett råder ingen brist på personal i svensk hälso- och sjukvård

Nils Janlöv, utvecklingsansvarig/senior rådgivare, Myndigheten för Vård och Omsorgsanalys och ledamot i Forum för Health Policys forskarnätverk.

Rapporten Sweden:health system review 2023, är framtagen i samarbete mellan Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, forskare vid Lunds Universitet och European Observatory on Health Systems and Policies. Rapportens syfte är att ge en aktuell översiktsbild av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet avseende dess organisation, styrning, finansiering och innehåll, samt även resultat och då i jämförelse med likvärdiga länder. Därtill återges de viktigaste reformerna inom sektorn sedan motsvarande rapport år 2012.

Rapporten visar att svensk hälso- och sjukvård generellt uppvisar goda medicinska resultat. Sedan 2008 har antalet patienter som läggs in på sjukhus för diabetes, KOL, astma eller hjärtsvikt och högt blodtryck minskat med mer än en tredjedel. Överlevnaden vid cancer, akut hjärtinfarkt och stroke har också förbättrats. Jämfört med andra EU-länder är Sverige också högt rankat vad gäller åtgärdbar dödlighet och presterar bättre än till exempel Danmark, Finland och Storbritannien.

En majoritet av svenska patienter är även nöjda med kvaliteten på vården, men en lägre andel upplever primärvården som personcentrerad än i t.ex. Norge, Nederländerna och Tyskland. En förklaring kan här vara vår jämförelsevis svagt utbyggda primärvård. Ett delvis fragmenterat vårdssystem uppvisar också brister i hanteringen av patienter med flera tillstånd och vid övergångar mellan olika utförare och vårdnivåer, och svenska patienter är mindre nöjda med samordningen av vården än sina europeiska motsvarigheter. Det finns också omotiverad variation i hälsoresultat mellan såväl socioekonomiska grupper som geografiska regioner.

Andelen patienter som avstår vård på grund av kostnader eller avstånd är mycket låga i Sverige, men högre än EU-genomsnittet pga. väntetider. Även om långa väntetider inte är en ny utmaning, har andelen patienter som får ett första besök eller operation inom den nationella vårdgarantin minskat årligen under det senaste decenniet, oavsett ekonomiska investeringar och politiska initiativ, såsom inrättandet av en lagstadgad vårdgaranti. De regionala variationerna i väntetider är också stora.

Generellt sett råder ingen brist på personal då antalet läkare och sjuksköterskor per invånare är jämförelsevis högt i Sverige inom EU. Men trots en ökning av antalet läkare sedan 2000, rapporterar flera regioner om en bristsituation, särskilt för allmänläkare. Andelen läkare inom allmänmedicin är även lägre i Sverige än i jämförbara länder. Antalet sjuksköterskor per invånare har istället minskat sedan 2015, och det råder särskild brist på specialistkompetens. De geografiska skillnaderna i vårdpersonal är därtill stora, särskilt för allmänläkare. Ytterligare resursmått är antalet sjukhussängar, där Sverige har lägst antal per invånare inom EU; ett antal som minskat successivt sedan 1970-talet. En förklaring är vårt jämförelsevis omfattande vårdutbud inom äldreomsorgen, vilket bl.a. bör beaktas vid dagens hantering av vårdplatssituationen.

Den låga åtgärdsbara dödligheten indikerar att svensk hälso- och sjukvård är effektiv på övergripande systemnivå. Sjukvårdskostnaderna är dock höga i jämförelse med många andra länder, och som andel av BNP fjärde högst i EU år 2020. Kostnaderna i fasta priser har också ökat över tid, särskilt under pandemin.

Ett gemensamt tema i reformarbetet är att stärka vårdens effektivitet. Det pågående arbetet med att utveckla en god och nära vård ses som ett viktigt bidrag till detta. Bärande delar är här att tydliggöra primärvårdens ansvar, främja ökad samverkan mellan regional och kommunal hälso- och sjukvård samt att etablera vårdcentralerna som första kontaktpunkt. Ur befolkningens perspektiv kvarstår dock problem med svag tillgänglighet och kontinuitet. Andelen invånare med en fast läkarkontakt är fortfarande låg jämfört med de flesta andra inom EU. Reformteman inom specialistvården har fokuserat på implementering av evidensbaserade och standardiserade vårdprocesser och på ytterligare koncentration av tjänster både på nationell och regional nivå. Ett viktigt exempel är de sex regionala cancercentrum som inrättades 2010. Andra utvecklingar för att stärka effektiviteten består i att förändra de ekonomiska incitamenten till vårdgivarna, stärka kompetens­försörjningen och öka graden av digitalisering. Ytterligare utvecklingsområden berör hur samverkan mellan regioner och kommuner kan förbättras och hur det regiongemensamma systemet för kunskapsstyrning kan integreras i befintliga styrstrukturer.

Sammantaget bekräftar rapporten i stort sedan tidigare kända styrkor och svagheter inom svensk hälso- och sjukvård. En ny iakttagelse är dock att den statliga finansieringen av vården ökat påtagligt sedan 2015 och uppgår till 25% år 2020, där särskilt de riktade statsbidragen ökat i omfattning. En ytterligare reflektion är den oanade betydelsen av införandet av rättigheten att söka öppenvård nationellt i och med Patientagen från 2015 – en avreglering som lett fram till en mycket snabb etablering av ett ”fristående” utbud av nationella nätläkartjänster. Mycket utredningsarbete har sedan ägnats åt reglering och integrering av dessa tjänster.    

Läs hela rapporten här:

https://eurohealthobservatory.who.int/publications/i/sweden-health-system-review-2023