Utifrån den stora donationsviljan i Sverige borde fler få organ än de 750 personer som fick organ 2021. I veckans blogg skriver Peter Carstedt, grundare av MOD – Mer organdonation, vad vi behöver göra för att fler ska få organ och överleva.

Trevlig läsning!

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.

Förutsättningarna för en välfungerande donations- och transplantationsverksamhet saknas i Sverige

Peter Carstedt, grundare MOD, Mer organdonation

Trots att donationsviljan i Sverige är en av de högsta i världen råder det brist på organ som är lämpliga för transplantation. Av de drygt 90 000 personer som avlider årligen fick endast 192 personer möjlighet att donera organ efter sin död under hela 2021. Som ett resultat av detta avlider två personer i veckan i Sverige i väntan på organ, alldeles i onödan.

Människors möjlighet och vilja att hjälpa andra genom att donera organ för transplantation är en grundförutsättning för en fungerande transplantationsverksamhet. I Sverige är det inget fel på donationsviljan, men det är svårt att bli organdonator. Nästan nio av tio personer vill donera organ för att rädda en medmänniska[1]. Samtidigt ligger vi långt efter våra grannländer i Europa när det kommer till antal donatorer per miljon invånare[2]. Spanien, som är bäst i klassen, har exempelvis mer än dubbelt så många donatorer per invånare.

Ett fungerande donationssystem består av tre essentiella komponenter: allmänhetens vilja att donera organ, sjukvårdens förutsättningar att respektera den viljan och att det finns en tydlig lagstiftning som reglerar vad sjukvården får göra i livets slutskede. I Sverige har vi länge haft ett systemfel inom två av dessa tre områden: sjukvårdens förutsättningar och rådande lagstiftning.

Allmänhetens vilja – ett ja är ett ja och nej är ett nej
I Sverige har vi idag ett system som bygger på att varje människa har rätt att själv bestämma om man vill donera eller inte efter sin död. När en individ har uttryckt sin vilja (ja eller nej) är det denna vilja som ska respekteras. När en person inte har tagit ställning utgår lagen från att man förväntas vara positiv till donation (så kallat ”förmodat samtycke”) och det är upp till de anhöriga att tolka den avlidnes vilja. Detta kallas för ett ”soft opt-out system” och är ett förhållandevis välfungerande sätt att göra sin vilja känd.

Ny lagstiftning: vilken vård får ges i livets slutskede?
Medicinska insatser till en döende patient är nödvändiga för att organdonation skall vara möjlig efter döden. Sådana insatser (organbevarande behandling) ges idag, men praxis varierar mellan olika sjukhus runt om i landet. Regeringens nya förslag kring organbevarande behandling som presenterades den 28:e februari syftar till att tydliggöra vad man får och ska göra för att möjliggöra donation. Ambitionen är att skapa ett rättssäkert och tydligt lagstöd för donations- och transplantationsverksamheten i Sverige. I propositionen framgår tydligt under vilka förutsättningar organbevarande behandling ska få ges och vad behandlingen ska innefatta. Det handlar i huvudsak om intensivvårdsinsatser som exempelvis respiratorvård.

En viktig förutsättning för organbevarande behandling är att den får inledas först efter att läkarna bedömt att patienten är bortom räddning. För att organbevarande behandling ska få ges behöver tre kriterier uppfyllas: (1) insatserna kan inte vänta till efter döden, (2) insatserna medför inte mer än ringa skada eller ringa smärta och (3) insatserna hindrar inte vård för patientens egen skull. Detta lagstöd är nödvändigt för att vi skall få en välfungerande donations- och transplantationsverksamhet i hela Sverige.

Sjukvårdens förutsättningar – en naturlig del av vården i livets slutskede?

Organdonation är en sällanhändelse, på vissa orter kan det gå flera år mellan en fullgången donationsprocess. Detta gör att det är oerhört viktigt att ha utbildade medarbetare och stödjande funktioner med specialistkunskap inom området. Hur man organiserar det donationsfrämjande arbetet skiljer sig till viss del beroende på vilken region man arbetar i. Även om vi ska sträva efter nationell jämlik vård, så är vissa skillnader en logisk följd av att man behöver anpassa arbetet efter de regionala förutsättningarna.

Genom att se över hur sjukvården är organiserad och ge professionen rätt förutsättningar för att kunna arbeta med organdonation kommer Sverige både kunna jämna ut de regionala skillnader som finns idag och öka antalet donatorer. I kombination med en ny och förbättrad lagstiftning kommer det bli möjligt att dubblera antalet donatorer i Sverige och organdonation kommer således också bli en naturlig del av vården i livets slutskede.

Lyssna också på Peter Carstedt i Hälso- och sjukvårdpodden >>> 

[1] SOU 2015:84 (sid 207-209).

[2] International Registry in Organ Donation and Transplantation, DTI- Donation and Transplantation Institute. www.irodat.org (dec, 2021).