Varje år drabbas över 100000 patienter av vårdskador inom den somatiska sjukhusvården för vuxna och över 1000 personer mister årligen livet på grund av undvikbara skador. Efter en nedgång i andelen skador sedan 2013, tenderar de att öka igen. I slutet av denna månad kommer Socialstyrelsen presentera en kartläggning av hur brister i kompetensförsörjning och bemanning kan påverka risken för vårdskador. I dagens blogginlägg skriver Inga Hedberg, 90 år och anhörig, om sina egna upplevelser av vårdens brister.
Gäller inte Socialstyrelsens riktlinjer om en ”God och Säker Vård” för våra gamla på sjukhus?
Inga Hedberg
När människor skadas eller dör av olyckor på vanliga arbetsplatser görs en utredning som bland annat omfattar orsaken och vem som är ansvarig. Men om patienter skadas eller dör av vårdskador händer sällan någonting. Många av dem som skadas eller dör av undvikbara skador i vården är gamla och bräckliga men befinner sig inte alltid i livets slutskede. De söker sig till sjukhuset för att få hjälp med påtagliga men inte livshotande besvär, men lämnas i stället utan diagnos och med en behandling som kan leda till skador och i värsta fall att patienten avlider.
Det drabbade min man, Olle, som vände sig till sjukhuset för sina svårigheter med balansen och ett ibland mycket lågt blodtryck. Han lades in på Infektion eftersom han hade ett sår på ena benet. 5 veckor senare var han död.
Det borde inte ha slutat så. Han medicinerade visserligen mot hjärtsvikt sedan några år men hade inga akuta besvär av hjärtat. Eftersom läkarna på sjukhuset inte hade tid att prata med oss visste vi väldigt lite om behandlingen och vår erfarenhet av sjukhusvård var begränsad, så vi utgick från att man får en god och säker vård. Men under de fem veckorna började jag tvivla och efter Olles oväntade död begärde jag ut all dokumentation från sjukhuset om behandlingen. Den visade att mina misstankar var befogade – efter en genomgång av hela materialet (journaler, rapportblad och vårdplaner) kunde jag bland annat konstatera;
- att man inte brytt sig om orsaken till att Olle kom till sjukhuset, men i journalerna uppgett olika inskrivningsorsaker, ingen av dem korrekt.
- att man vid inskrivningen skrivit att han stod under behandling för högt blodtryck trots att han aldrig varit i närheten av hypertoni.
- att vi under hela sjukhustiden knappast fick tillfälle att tala med läkarna.
- att man – trots att han drabbades av en rad oväntade reaktioner, bland annat hallucinationer, inte en enda gång tänkte på biverkningar av de många läkemedel, framförallt antibiotika, man gav honom. Detta medförde att sköterskan vid ett tillfälle gav honom smärtstillande (hon trodde att han hade ont och inte kunde tala om det!) och läkaren gjorde en lumbalpunktering för att spåra eventuell sjukdom i nervsystemet (sedan blev provet kvarglömt i kylskåp i fem dygn).
- att den uppgivna dödsorsaken inte stämmer med uppgifterna i journaler och rapportblad.
Det var svårt att veta vad jag skulle göra med den här vetskapen. Men när Socialstyrelsen besvarade min anmälan med att ”Socialstyrelsen kommer inte att vidare utreda händelsen”, och pressen inte var intresserad, bestämde jag mig för att skriva en bok för att sprida mina erfarenheter och på så sätt försöka påverka vården av våra gamla. Beslutet att publicera var inte lätt. Jag tyckte att jag inte borde publicera hur fel behandlingen av våra gamla på sjukhus kan vara, men kände samtidigt att det måste berättas.
De som fått en god vård kan skriva om det men för dem som dött av vårdskador finns ingen möjlighet att berätta. Någon måste föra deras talan för att skadorna ska minska och för att man så långt möjligt ska kunna ge de gamla en trygg och säker vård. I boken ”Så kan det vara. En fallstudie av svensk sjukvård” (Recito Förlag 2017) beskriver jag inte bara hur en gammal patient kan bli behandlad på sjukhus, jag tar också upp många av de åtgärder som behövs för att förbättra vården.
En öppen fråga är hur förändringarna ska kunna genomföras. Jag tror att det i stort sett rör sig om att verkligen följa de föreskrifter och bestämmelser som redan finns, men att dessa måste förbättras. Ett exempel rör medicineringen som nu många gånger tycks ske på rutin, men måste kontrolleras löpande för att inte resultera i multimedicinering vilket ökar risken för biverkningar och interaktioner. Ett annat exempel är att kraven på dokumentation vid datorn måste begränsas så att läkare och sköterskor får mera tid för patient och anhöriga.
Uppenbarligen behöver också utbildningen och fortbildningen av läkare och sköterskor ses över. Ett viktigt inslag borde vara att använda sig av fallstudier av den typ som redovisas i ”Så kan det vara”. Därigenom visar man konkret hur viktigt det är att ha patienten i fokus, att följa bestämmelser och föreskrifter och vilka följderna kan bli om man inte gör det.
rpt
Inga Hedberg är docent i botanik och seniorforskare. Situationen inom vården med hundratusen vårdskadade årligen och över tusen döda av skador som kunnat undvikas har gjort att hon delvis ändrat fokus när det gäller sin verksamhet och nu skriver i olika forum för att försöka få till en förbättring av vården av framförallt gamla patienter.