Välfärdsteknik lyfts som en möjlig lösning på delar av problemen med framtida kompetensbrist men vet vi om det fungerar? I veckans blogg tar Peter Lindgren, VD på Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi, fram ett intressant exempel som kan belysa frågan.

Trevlig läsning!

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.

Kan robotar lösa personalbristen?

Peter Lindgren, VD Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi

Nästan alla rapporter om hälso- och sjukvårdens framtida utveckling inleds med en problembeskrivning om hur en åldrande befolkning leder till ökade krav på välfärdssystemet och därmed ökade kostnader. Jag skulle vilja påstå att kostnaderna är det mindre problemet i sammanhanget vilket också bekräftas i SKRs ekonomirapport (2021).

Statistiska Centralbyrån (SCB) brukar publicera prognoser över befolkningsutvecklingen och de framtida behoven på arbetsmarknaden. Den senaste rapporten publicerades i början av året och sträcker sig fram till 2035.[1] I rapporten konstaterar man att tillgången på personal med gymnasial utbildning inom vårdområdet, framför allt till följd av stora pensionsavgångar kommer att minska med 10% fram till 2035. Om man tar hänsyn till vad den pågående utbyggnaden av Komvux skulle kunna innebära kan det istället för en minskning bli en ökning av tillgången till personal med 15%. Det låter bättre, men det förväntade behovet väntas under perioden öka med hela 40%!

Situationen för sjuksköterskor är något bättre men långt ifrån tillfredställande. SCB konstaterar att för specialistsjuksköterskor inom flera specialiteter (bland annat inom psykiatrisk vård, distriktsjuksköterskor och vård av äldre) kommer vi se en ökande brist medan tillgång och efterfrågan förväntas hålla jämna steg för övriga grupper vilket innebär att dagens brist på dessa väntas bestå.   

Det säger sig självt att denna enorma utmaning för välfärden inte kan lösas enbart genom pengar. Här krävs insatser på systemnivå vad gäller till exempel dimensionering av utbildning, att vårdens aktörer är attraktiva arbetsgivare så att personalen stannar, men också innovation. Vi har nyligen studerat ett exempel på välfärdsteknik: införandet av en läkemedelsrobot för dispension av läkemedel i hemsjukvården i fyra kommuner.[2] Kommunerna sparade mellan 28 och 45 minuter per dag och individ beroende på hur vi i beräkningarna tog hänsyn till andra besök av hemtjänsten eller hemsjukvård som sammanföll med utlämningen. Detta motsvarar en tidsbesparing på mellan 14 och 22 timmar per användare per månad.

En tidsbesparing av denna storleksordning kan översättas till besparingar i kronor och ören utifrån lönekostnaden vilket presenteras i rapporten. Det intressantaste är hur kommunerna svarat att de använt den frigjorda tiden: man har kunnat styra om personal till andra besök (utan att det totala antalet ökat) och har förhoppningen att minska behovet av nyrekryteringar, man kan hantera fler patienter med samma antal medarbetare med minskad övertid samt skapat mer luft i planeringen. Detta knyter väl an till försök att hantera den problembild vi kan se i SCB:s prognoser.

Välfärdsteknik lyfts i debatten ofta som en potentiell lösning till i alla fall en del av de utmaningar vi står inför. Vår analys konkretiserar detta och visar på potentialen i en specifik teknik. Den här typen av analyser görs dock alltför sällan . Förhoppningsvis kommer detta ändras så vi får en bra kunskapsbas att fatta beslut om initiativ som så väl behövs.               

[1] SCB, Trender och Prognoser 2020 Befolkning, utbildning, arbetsmarknad – med sikte på år 2035

[2] Gralén K, Nilsson A, Lindgren P. Värdet av läkemedelsrobotar – enkätstudie med fyra kommuner. IHE Rapport 2021:6, tillgänglig från www.ihe.se/publiceringar/ihe-rapport/