Vi lever allt längre, vilket innebär att hälso- och sjukvården samt den kommunala omsorgen behöver kunna ta hand om fler äldre på ett bättre och mer sammanhållet sätt. Det finns dessutom stora skillnader i vårdresultat mellan kommuner och mellan landsting, och patienters och brukares delaktighet i vården behöver bli bättre. Dessa utmaningar är komplexa och sträcker sig över hela vårdsystemet, och det finns inte några enkla och definitiva lösningar. Om detta skriver Helena Strehlenert i dagens blogginlägg.
Trevlig läsning!
Storskaligt förändringsarbete – nödvändigt men utmanande
Helena Strehlenert
Det har blivit vanligt, både i Sverige och internationellt, att försöka hantera komplexa utmaningar med nationella satsningar på storskaligt förändringsarbete. Å ena sidan kan det framstå som nödvändigt att ta ett helhetsgrepp för att utveckla ett så pass komplext system – å andra sidan innebär det stora implementeringsutmaningar. Storskaliga förändringsarbeten innehåller ofta flera delar såsom prestationsmål med ekonomiska incitament, information, implementeringsstöd etc. och involverar många aktörer i olika delar av systemet. De kräver också samordnade implementeringsinsatser över lång tid. Dessutom utgör de en ”mjuk” (dvs. icke-tvingande) form av styrning.
I min avhandling har jag studerat ett sådant storskaligt förändringsarbete genom att följa Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) satsning ”Bättre liv för sjuka äldre”. Satsningen baserades på de årliga överenskommelserna med regeringen om sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre 2010-2014. Syftet var att stödja kommuner, landsting och andra vårdgivare i att utveckla ett gemensamt, långsiktigt förbättringsarbete med de mest sjuka äldres behov i centrum.
Avhandlingen visar på fyra huvudsakliga lärdomar:
- Iterativ utveckling – när problemen är svåra att överblicka och involverar många olika aktörer behöver förståelsen för frågorna och möjliga lösningar få byggas upp över tid. I den aktuella satsningen möjliggjorde kontinuerlig uppföljning och årliga omförhandlingar av överenskommelsen att både krav och implementeringsstöd kunde utvecklas successivt.
- Systemtänk och anpassning – i ett komplext system agerar alla aktörer utifrån sin egen förståelse av problemet och sina egna förutsättningar. Variationen är stor mellan kommuner och landsting runtom i landet. Därför är det viktigt att skapa utrymme för regional och lokal anpassning av både innehåll och implementeringsstöd i en nationell satsning.
- Potential i regionala stödstrukturer – som en del i satsningen anställdes utvecklingsledare i alla län, för att stödja arbetet på regional och lokal nivå. De ingick även i ett nationellt nätverk som samordnades av SKL. Utvecklingsledarna fick en viktig funktion i förändringsarbetet genom att deras roll kombinerade koppling till nationell nivå med god kunskap om lokala förhållanden, samt utbyte med utvecklingsledare i andra län.
- Balans mellan styrning och självstyre – externa faktorer och styrmedel (t.ex. grupptryck, prestationsersättning) kan ha stark påverkan på kommuners och landstings beslut att delta i en satsning. Därför är det är viktigt att reflektera över balansen mellan styrning från nationell nivå (såväl formell som informell) och självstyre, så att regionala och lokala resurser används på ett konstruktivt sätt.
Arbetet med att utveckla vården och omsorgen behöver fortsätta. Verkliga förbättringar kommer att kräva paradigmskiften och nya arbetssätt. För att nå dit behöver aktörer på olika nivåer inom systemet arbeta utifrån sina egna förutsättningar, men mot gemensamma övergripande mål – samtidigt.
Helena Strehlenert disputerade hösten 2017 med avhandlingen ”From policy to practice: Exploring the implementation of a national policy for improving health and social care” vid Medical Management Centrum (MMC), Institutionen för Lärande, Informatik, Management och Etik (LIME) på Karolinska Institutet. Hon har jobbat länge med forskning om organisationer och arbetsmiljö inom offentlig verksamhet och arbetar nu som forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.