I veckans blogg presenterar Ida Carlsson och Kristin Harning, Läkare i Världen rapporten Barriärer till vård för migranter i sårbara situationer. En rapport, sammanställd av Läkare i Världen med finansiering från Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Region Stockholm, som kartlägger barriärer till vård för grupper som EU-migranter utan sjukförsäkring, papperslösa, asylsökande och andra skyddssökande migranter i Region Stockholm.

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget

Att förstå på riktigt – vad vi lärde oss av kartläggningen om vård för migranter

Av Ida Carlsson och Kristin Harning, Läkare i Världen

När vi påbörjade kartläggningen av hinder för vård för migranter hade vi en ganska tydlig bild av vad vi trodde att vi skulle hitta. Vi visste att språk, ekonomi och juridisk status ofta bidrar till att vården blir otillgänglig. Men ju fler människor vi mötte, desto tydligare blev det att verkligheten är mer komplex än så och att den arbetsmetod vi använde var avgörande för att förstå den. Kartläggningen resulterade i rapporten Barriärer till vård för migranter i sårbara situationer, där vi samlat våra erfarenheter och slutsatser från tre år av samtal, iakttagelser, analyser och samverkan.

Vi på Läkare i Världen möter dagligen människor som lever i skuggan av det ordinarie samhället; papperslösa, asylsökande och andra migranter i särskilt utsatta livssituationer. Vårt kartläggningsarbete tog avstamp i deras verklighet och byggde på ett tvärprofessionellt arbetssätt: i teamet fanns barnmorska, socionom, projektledare, alla med olika perspektiv men ett gemensamt mål att förstå vad som faktiskt hindrar människor från att få den vård de har rätt till.

Arbetet byggde på möten, inte bara intervjuer. Vi sökte upp människor i miljöer där de redan kände sig trygga: på öppna mottagningar, i föreningar och genom lokala nätverk. Det gjorde det möjligt att föra samtal som var mer jämlika och öppna. Vi talade inte om målgruppen, utan med dem, och det formade hela resultatet.

En arbetsmodell byggd på tillit och samverkan

Projektet genomfördes i uppsökande verksamhet genom nära samarbete mellan oss, Läkare i Världen, och andra civilsamhällesorganisationer. Det blev snart tydligt att de viktigaste insikterna inte bara kom från frågorna vi ställde, utan från dialogen som följde. Samarbetet över gränser – mellan professioner, sektorer och erfarenheter – visade sig vara avgörande. Det skapade förtroende och gav oss tillgång till berättelser och perspektiv som annars inte hade nått fram.

En central lärdom var vikten av att arbeta nära målgruppen. Många av våra antaganden förändrades efter att vi hade påbörjat kartläggningen. Vi hade till exempel föreställt oss att tillgången till tolk och kostnaderna för vård skulle vara de främsta hindren. Det visade sig stämma delvis, men andra faktorer var minst lika viktiga. Många beskrev en brist på tillit till vården, osäkerhet kring rättigheter och oro för att personuppgifter skulle delas med myndigheter. Okunskapen hos såväl målgruppen som hos vårdaktörer blev också tydlig, samt det omöjliga i att boka tid när man inte har personnummer och därmed inget bankID. Sammantaget var det tydligt att mängden av barriärer som en och samma individ stöter på kan göra det näst intill omöjligt att nå vården. 

Ett föränderligt behov

Kartläggningen visade också hur snabbt förutsättningarna kan skifta. För många papperslösa och asylsökande är vardagen präglad av tillfälliga lösningar. Boenden, arbeten och tillstånd förändras hela tiden. Det innebär förstås att behoven också gör det. En arbetsmodell som utgår från dialog och kontinuerlig kontakt blir därför mer hållbar än enstaka punktinsatser.

Vår metod byggde på att vara närvarande i de sammanhang där människor redan fanns, snarare än att be dem komma till oss. Det låter enkelt, men det kräver både tid och kontinuitet för att skapa förtroende och bygga relationer. 

Rent innehållsmässigt visade kartläggningen på flera välkända hinder: bristande språkligt stöd, otydliga administrativa rutiner för att säkerställa tillgången till vård och en fortsatt låg tillgång till psykosocialt stöd (men ett enormt behov). Men det som gjorde störst intryck på oss var dels den enorma mängd av barriärer som varje enskild individ står inför, dels det faktum att målgruppen lider av omfattande psykisk ohälsa. 

Den psykiska påfrestningen genomsyrar många av de problem som annars framstår som medicinska eller praktiska. När människor lever under långvarig stress, osäkerhet och rädsla påverkar det inte bara deras egen hälsa, utan också deras möjligheter att delta i samhället, inte minst när det gäller att skapa tillit till myndigheter och vårdsystem. Att möta den psykiska ohälsan tidigt är därför inte en separat insats utan en förutsättning för att andra åtgärder ska fungera. Det är en fråga om både folkhälsa och samhällsresiliens.

Arbetsmodellen som framgångsfaktor

Det mest värdefulla i projektet var själva arbetsmodellen. Den byggde på tre principer:

Närhet – möta människor där de redan befinner sig, i miljöer de känner sig trygga i .
Dialog – låta målgruppen definiera sina egna behov.
Samarbete – skapa strukturer där civilsamhälle, vård och forskning möts.

Det var denna kombination som gjorde att vi fick fram resultat som både var förankrade och användbara. Vi såg hur människor som tidigare varit tysta började dela erfarenheter och hur vårdpersonal uttryckte vilja att förändra sina arbetssätt.

Från kartläggning till förändring

För oss blev projektet en påminnelse om att verklig kunskap inte uppstår i enkäter eller tabeller, utan i mötet. Det handlar inte om att samla in svar, utan om att bygga relationer som gör det möjligt att förstå.

Den modell vi använde kan med fördel tillämpas i fler sammanhang inom folkhälsa, socialt arbete och integration. Den skapar förtroende och ger underlag som faktiskt speglar människors vardag. Att arbeta med och inte för målgruppen har varit en av våra viktigaste lärdomar. Det gör resultaten mer relevanta och skapar långsiktig förändring. För oss är det tydligt: framtidens folkhälsoarbete måste bygga på samverkan, flexibilitet och dialog.

Rapporten Barriärer till vård för migranter i sårbara situationer visar var hindren finns. Arbetsmodellen visar hur vi kan börja riva dem.