Vad säger den vetenskapliga litteraturen om effekter av kontinuitet i vården? – den frågan har Per Lytsy, medicinskt sakkunnig på SBU, tillsammans med kollegor tittat på. Deras sammanställning av forskning på området visar bland annat att förbättrad relationskontinuitet skulle kunna förhindra åtskilliga sjukhusinläggningar och akutmottagningsbesök. Läs mer i detta blogginlägg.
Trevlig läsning!
Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.
Goda effekter av kontinuitet i vården
Per Lytsy
Hälso- och sjukvård bedrivs i ständig förändring. Nya vårdaktörer, ökad specialisering och snabb digitalisering är faktorer som tillsammans med patienters rätt att välja vårdgivare påverkar hur vård efterfrågas och organiseras. I lagtexter betonas att vård ska bedrivas så den främjar patienters delaktighet, trygghet och kontinuitet, och ett flertal utredningar har lyft fram just kontinuitet som en önskvärd bärande princip som ska genomsyra vårdens styrning, organisation och arbetssätt. Argumenten för kontinuitet har sällan grundats i vetenskap och SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, beslöt sig därför att titta på frågan. Vad säger den vetenskapliga litteraturen om effekter av kontinuitet i vården?
Forskningslitteraturen om kontinuitet är både omfattande och komplex, inte minst finns det många sätt att definiera och mäta kontinuitet. En forskningsinriktning handlar om informationshantering, en annan om kontinuitet i vårdförlopp av specifika tillstånd. En tredje aspekt är relationell kontinuitet, som avser när en patient och dennes läkare (eller en annan vårdperson) har kontakt över längre tid, med möjlighet att utveckla en ömsesidig vårdrelation. Det är lätt att föreställa sig att den personkännedom som utvecklas vid längre kontakt mellan en person och vårdpersonal kan vara värdefull, särskilt för personer med långvariga och kroniska tillstånd. SBU valde att avgränsa sin frågeställning till relationskontinuitet och ett par patientgrupper där detta skulle kunna ha betydelse: personer med astma eller kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) respektive personer med allvarlig psykisk sjukdom (1).
Vi sökte systematiskt efter forskning som undersökt relationskontinuitetens betydelse för dessa patientgrupper. Efter granskning inkluderades sammanlagt 32 studier som totalt omfattande många hundratusentals patienter. SBU sammanställde resultat för de olika typer av effekter som undersökts, både på individnivå och på aggregerad nivå.
Resultaten visar att för personer med astma eller KOL innebär högre grad av relationskontinuitet mindre risk att dö i förtid, lägre vårdkonsumtion och lägre vårdkostnader. Resultaten för gruppen med allvarlig psykisk sjukdom var mindre tydliga, men visade att högre grad av relationskontinuitet kan minska risken att dö i förtid, ger lägre risk för akutmottagningsbesök och förbättrar patienternas livskvalitet. Tillförlitligheten i resultaten var låg till måttlig, vilket bland annat är en konsekvens av de inkluderade studiernas design. Det är värt att påpeka att alla resultat, för båda patientpopulationerna, pekade i samma riktning: högre relationskontinuitet är förenat med mer gynnsamma utfall.
SBU gjorde även en hälsoekonomisk analys där de sammanställda resultaten applicerades på svenska förhållanden och kostnader. Scenarioanalyserna för svenskt vidkommande talar för att förbättrad relationskontinuitet skulle kunna förhindra åtskilliga sjukhusinläggningar och akutmottagningsbesök och därigenom troligen spara mångmiljonbelopp. Beräkningarna utgår från antagandet att relationskontinuiteten i Sverige kan förbättras, vilket får anses möjligt då den uppvisat brister i jämförelser med andra OECD-länder.
”Det här är det som det sunda förnuftet och erfarenheten sagt oss i alla tider”, kommenterade en läkare med 30 års kontinuitet på samma mottagning resultaten. Nu även som evidensgraderade slutsatser i en SBU-rapport.
Per Lytsy är läkare, docent och medicinskt sakkunnig på SBU och lett detta projekt.
- Kontinuitet i vården. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2021. SBU-rapport nr 329. ISBN 978-91-88437-73-0.