Göran Henriks skriver i dagens blogg för Forum om nya serviceerbjudande inom hälso- och sjukvården och vikten av lösningar utifrån invånarnas drivkrafter och preferenser, inte bara utifrån diagnos och demografi. Hur ska vårdens verksamheter klara utmaningen att förstå, ta tillvara och utveckla kompetensen hos våra patienter?
Trevlig läsning!
Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.
När servicetagaren blir lärpartner med servicegivaren!
Göran Henriks
Service är nästan alltid producerad av proffs tillsammans med de som erhåller servicen, åtminstone i de flesta branscher. I hälsa, vård och omsorg är vi tillsammans på en resa från att ge vård – till att stödja individen i att ta hand om sig själv utifrån var och ens förmåga. Med hjälp av den senaste kunskapen och teknologiska utvecklingen ser vi helt nya serviceformer växa fram, vilket möjliggör nya sätt att designa vardagens processer. En tanke är att försöka förnya sätten att närma oss patienter och individer med erfarenhet av vår service. Det kommer ge oss möjligheter till nya serviceerbjudande och lösningar utifrån invånarnas drivkrafter och preferenser, inte bara utifrån diagnos och demografi.
Framtidens patient, med en eller flera kroniska sjukdomar, vill ha förutsättningar att bibehålla sin auktoritet som en självbestämmande individ. Tiden då invånarna var passiva mottagare av vård och omsorg är förbi. Vi går mot ett mer personcentrerat förhållningssätt där samskapande med invånarna ger kraft att skapa bästa möjliga hälsa. Invånarna vill förstå sitt sammanhang och utveckla ett positivt samberoende med sina servicegivare i hälsa, vård och omsorg. För att detta ska bli möjligt kommer servicen att kännetecknas av nära samverkan och starka relationer där servicegivaren/vården har stor förståelse för personens individuella egenskaper och önskemål.
Som servicegivare kommer vi lära oss att individer är olika inför sina kroniska diagnoser och behov. Vissa är väldigt oroliga och beroende av frekvent stöd.
Andra är mer självständiga och finner vägar för att bibehålla autonomin och därmed minska samberoendet med vårdens service. En tredje grupp kanske kommer att förneka sina behov och behöver utbildning och aktivt stöd för att lära sig att leva med sina kroniska sjukdomar. Ytterligare några kommer, med bra rådgivning, vara fortsatt självständiga. Många patienter och närstående kan och vill mer, medan andra behöver vår service i högre utsträckning rent fysiskt.
Det vi redan ser idag är att patienter med kroniska sjukdomar i allt högre utsträckning, bland annat genom sina nätverk, blir mer kompetenta och blir därmed även våra lärpartners som ger oss i vården möjlighet till ökad personcentrering och individualisering.
I denna relation blir utmaningen för vårdens verksamheter att förstå och ta tillvara kompetensen hos våra patienter, men också att ytterligare utveckla systemförståelsen för de sammanhang där patienten/individen befinner sig i. Kunskap om de sociala sammanhangen och att klinisk verksamhet har socialvetenskapliga implikationer blir allt mer uppenbart och ett område för vården att investera i. Hälso- och sjukvårdens förmåga att använda kunskapen om individers livsbetingelser och levnadsvillkor kopplat till typ av relation och service blir centralt. Rätt individualiserad vård kommer inte bara stärka individers hälsa utan är även väsentligt för att resurser ska prioriteras på rätt sätt.
Göran Henriks är utvecklingsdirektör i Region Jönköpings län och chef för dess utvecklingsenhet Qulturum.