Jessica Dahlin, patienten som nominerade årets vinnare av Forum för Healthpolicys Patientpris 2020, beskriver i veckans blogg sin resa från att inte bli tagen på allvar, slussad fram och tillbaka med många olika personer inblandade till att bli bemött med värdighet och respekt. En resa som ledde fram till att hon nominerade Gynekologiska onkologimottagningen vid Centralsjukhuset i Karlstad till Patientpriset 2020. Mottagningen fick tillsammans med Jessica ta emot priset i Stockholm i måndags. Jessica skriver: ”Om alla patienter kunde få kompetent hjälp på rätt nivå redan från början skulle man frigöra resurser inom vården utöver det mänskliga lidande man skulle sparas.”
Vi tackar Jessica för att hon delar med sig av en viktig beskrivning av vårdens vardag och önskar dig trevlig läsning!
Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.
Patientprisvinnarens resa genom vården
Jessica Dahlin
Våren 2017 fick jag ont i magen. Lite lagom diffust, lite lagom oprecist. Eftersom jag inte ville belasta sjukvården i onödan avvaktade jag hemma för att se om det skulle gå över av sig själv. Efter ett par månader insåg jag att det inte fungerade och att problemet inte försvann även om jag inte kunde sätta ord på exakt vad det var som var fel. Till slut fick jag bita i det sura äpplet och kontakta min vårdcentral.
Det är ju aldrig lätt att få en tid till primärvården, men då jag tidigare (varje gång befogat!) sökt vård på min vårdcentral vid tre tillfällen på tolv år hade jag en förhoppning om att jag ändå skulle tas på allvar. Sköterskan som svarade på mitt samtal skrattade lite och konstaterade att om jag nu haft ont i magen i sex veckor så var det ju inte vare sig akut eller särskilt allvarligt, så jag fick en tid till en läkare någon månad framåt i tiden. Sedan började den stora karusellen, jag fick komma till vårdcentralen, läkaren hade en idé om vad som var fel, skickade remiss till röntgen, det var inte det felet och ärendet avslutades. Bara att börja om, en annan läkare misstänkte ett annat fel, remiss till annan röntgen, det var inte felet och ärendet avslutades. Så höll det på fram och tillbaka i sju månader tills jag träffade på en läkare som inte riktigt visste vad han skulle hitta på. Han beställde en CT över buk och bröstkorg, även om han egentligen utredde mig för glutenintolerans. Dagen efter röntgen, en fredag eftermiddag, ringde en läkare som jag aldrig tidigare pratat med och meddelade att jag hade hela magen full med tumörer och att han hade skickat en remiss för vidare utredning.
När detta skedde påbörjades det standardiserade vårdförloppet för äggstockscancer och då var det bara att hålla i hatten för då gick det undan. Jag hamnade på Gynekologiska onkologimottagningen på Centralsjukhuset i Karlstad, träffade en rad olika människor och blev genast tilldelad en kontaktsjuksköterska. På två veckor hade jag fått träffa läkare, göra en diagnostisk titthålsoperation, väntat på och fått biopsisvar och påbörjat behandling. Den vård jag har fått under min cancerresa har varit långt utöver vad jag kunnat förvänta mig innan jag blev sjuk. Efter ett återfall 2019 är min cancer kronisk och jag har fortfarande tät kontakt med mottagningen. Jag känner mig fullständigt trygg med alla i personalen, inte bara min kontaktsjuksköterska och den läkare jag oftast träffar. Oavsett vem jag har kontakt med känns alla väl pålästa på just mitt fall och jag känner mig sedd som människa, inte bara min sjukdom. Min läkare samarbetar över gränserna med läkare på andra mottagningar och sjukhus och det märks verkligen att alla gör sitt yttersta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet för att jag ska få må så bra som möjligt. Jag känner mig som en del i teamet runt min sjukdom och får känna mig delaktig i min vård utifrån min egen kunskapsnivå och att man tar hänsyn till vad jag vill och tycker. Jag är på inget sätt glad över att vara sjuk, men jag är oerhört tacksam över alla fina människor jag träffat de senaste åren.
Min personliga åsikt är att tröskeln in i svensk sjukvård är alldeles för hög. Det är svårt att få tillgång till vården och svårt att få korrekt hjälp i rätt instans. Detta gör att desperata patienter söker vård gång på gång, inte sällan på en vårdnivå de faktiskt inte är i behov av. Om alla patienter kunde få kompetent hjälp på rätt nivå redan från början skulle man frigöra resurser inom vården utöver det mänskliga lidande man skulle sparas. Om jag hade tagits på allvar redan första gången jag sökte vård hade man sparat många läkarbesök och en stor del av det lidande jag utsattes för under de sju månader det tog innan min cancer upptäcktes av en slump.
Jessica Dahlin, patient som nominerat årets vinnare av Patientpriset Gynekologiska onkologimottagningen vid Centralsjukhuset i Karlstad