Snart är det dags för Almedalsveckan i Visby. Där samlas både politiker och andra personer som på olika sätt driver på för vårdens utveckling. Många seminarier handlar om innovation som en nödvändig faktor för att skapa en hållbar hälso- och sjukvård, både ur ett ekonomiskt och mänskligt perspektiv. Men involveras verkligen rätt personer i utvecklingen? Tar man tillvara den kompetens och innovationskraft som finns bland vårdpersonalen? De frågorna ställer sig Ylva Ryngebo i dagens blogginlägg.
Trevlig läsning!
Innovationer i vården – men vem lyssnar på det vårdande folket?
Ylva Ryngebo
Jag kliver ännu en gång in genom de självöppnande dörrarna till ett svenskt sjukhus. Bekanta dofter slår emot mig, möts av patienter som skramlar runt med sina droppställningar, slangarna svänger i takt med deras steg. Rullstolar som sakta tar sig fram och patienter som på svaga ben hasar sig runt i snedgångna tofflor genom korridorerna. Bleka ansikten som länge har varit utan solljus.
Sedan vårdpersonal, personal från alla möjliga avdelningar, grönklädda, vitklädda och blåklädda med fladdrande rockar, en del med stetoskop runt halsen, de flesta med fickan fylld av pennor. Som vanligt så känner jag mig ”hemma”. Jag fylls av ett konstigt lugn, här vet jag hur det fungerar, det här är min värld.
Jag riktar in mig mot röntgenavdelningen, de flesta vet vem jag är här. Jag har själv jobbat i vården sedan 1982. Först som undersköterska på bland annat intensiven på Karolinska sjukhuset i Solna och sedan som utbildad röntgensjuksköterska sedan början av 90-talet. Jag har sett och upplevt så mycket av både fram och baksidan av vården. Som jag har sprungit! Jag har delat glädje och sorg med patienter, vänskap och skratt med kollegor och ofta frustration över det som inte fungerat.
I början av 2000-talet fick jag nog och började helt enkelt göra någonting åt det alla andra klagade över på vår avdelning, det som inte fungerade. Vi hade och har så mycket utrustning som ofta är opraktisk, ohygienisk och rent av osäker. Vi hade b.la. en produkt för njurröntgen som var rena rama tortyrredskapet för patienterna, lite av ett hemmabygge. Där började jag utveckla egna medicintekniska produkter, med särskild inriktning mot röntgen. Jag har bland annat tagit fram säkrare märksystem, strålskyddprodukter, produkter för barn som ska röntgas.
Många vill göra det jag gör, uppfinna nya produkter för vården. Många har drömmar om att förändra men tiden räcker inte till, stressen tar över.
Från politikers håll går man ut med att ”Innovationer inom vården är viktigt för Sveriges framtid”. Seminarier och cirklar startas upp, möte på möte med politiker, akademiker och byråkrater och ”konferensspecialister”. Broar ska byggas mellan vård och akademi.
Vad som har förvånat mig mycket genom åren är att där sällan ingår någon vårdpersonal som ju faktisk ÄR vården. De som vet hur det är att jobba i stressen bland människor som ofta är i smärta och kris, där allt bara måste fungera och där saker och ting kan hända fort, de är inte inbjudna till dessa träffar
Jag har blivit inbjuden många gånger, men då i rollen som innovatör och entreprenör inte som sjuksköterska. Där har jag mött människor från akademin, människor som jobbar inom allehanda innovationskluster, människor som jobbar på företag som lånar ut pengar, innovationslån. Men ingen vårdpersonal. Varför är det så? Hur tänker man där undrar jag?
Innovation i vården är viktigt! Ibland till och med livsviktigt! Jag tror personligen att de bästa idéerna kommer från användarna, de som står där med ett problem i handen. Ur frustrationen kan lösningar på problem uppstå. Det ligger många skisser undanlagda i lådor runt om på våra sjukhus. Jag har fått se så många tummade papperslappar som innovatör inom medicinteknik. Lappar med skisser, idéer och drömmar. Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som med iver kommer fram och vill visa mig och höra om vad jag tycker. Men där i lådan på något labb så ligger de sedan oftast kvar, man hinner helt enkelt inte med. Ibland hinner man ju inte ens med sin lunch eller att gå på toaletten.
I min egen strävan att ta fram ”riktiga” produkter till sjukvården, som jag har lyckats med efter många slitiga år, har jag på vägen faktiskt fått en hel del hjälp av s.k. innovationskoordinatorer som finns på sjukhusen i Stockholm, bland annat på Danderyds sjukhus. Olle Hillborg, chef och grundare av SLL innovation, har med sitt team varit och är ett ovärderligt stöd för mig med all sin kunskap om regelverk, avtal m.m. Men det är alldeles för få som har den viktiga kunskapen och resurserna att hjälpa oss som ser behoven och har kraft att ta dem vidare!
Varför är det då så få som får vara med där det bestäms och där det händer? Viljan tror jag finns men människor från vården lever i en helt annan kultur. De vet ofta inte hur de ska börja, jag visste inte, det tog flera år. Ska detta ändras så tycker jag en bra början är att lära känna dem, det vårdande folket, se hur de jobbar. Det vårdinnovativa folket som gör lösningar varje dag för att rädda vården från att inte haverera. Om ni bara visste…
Varför inte börja nerifrån och upp istället för att hela tiden försöka uppifrån och ner? Börja med att lyssna, på riktigt lyssna och förstå! De makthavare i landstinget som påstår sig förstå och vilja förändra behöver lära sig mycket mer av den kultur och arbetssätt som finns på golvet i vården, annars är deras ambition förgäves
Fotograf Erja Lempinen
Ylva Ryngebo är legitimerad röntgensjuksköterska, innovatör och entreprenör. 2004 startade hon eget företag och har sedan dess utvecklat ett stort antal medicintekniska produkter. Ylva har under åren mottagit olika priser för sin innovatörs- och uppfinnaranda och är en flitigt anlitad föreläsare där hon berättar om innovationsprocessen och entreprenörskap utifrån sina egna erfarenheter.