Sverige har enligt internationella jämförande studier bland de sämsta resultaten när det gäller respekt för patientens individuella behov, preferenser och värderingar samt patienten som medaktör i vården. 2060 beräknas var fjärde person vara 65 år eller äldre. Samtidigt ökar medellivslängden. Detta innebär att en allt större andel av de som konsumerar vård och omsorg kommer att utgöras av personer över 65 år. Det finns en stor förbättringspotential vad gäller hur äldre personer bemöts och behandlas i vården.
Enligt Socialstyrelsen har den totala läkemedelsanvändningen hos äldre ökat. En förklaring kan vara en positiv utveckling där nya läkemedel och behandlingsprinciper har gjort det möjligt att behandla allt fler sjukdomar och tillstånd. Förskrivningen av läkemedel som bedöms vara olämpliga för äldre fortsätter att minska, men fortfarande drabbas många av felaktig medicinering, vilket i stor utsträckning grundar sig i bristen på en personcentrerad vård och omsorg där hela personens situation och tillstånd tas i beaktande. Om detta skriver Barbro Westerholm i dagens blogginlägg.
Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.
Trevlig läsning!
Ålderism och personcentrerad vård
Barbro Westerholm
Förra veckan deltog jag i en konferens i Bryssel med rubriken ”Towards a society for all ages: Why and how should regional authorities combart ageism”. Det var avslutningen på ett fyraårigt projekt som genomförts av European Committee of the Regions, European Cooperation in Science and Technology och AGE Platform Europe. Här har omkring 200 forskare från 35 länder samlat in fakta om ålderism och dess konsekvenser inom arbetsliv, hälso- och sjukvård, media och lagstiftning. Projektet har gått under namnet COST.
Att ålderism med åldersdiskriminering är ett problem inom hälso- och sjukvården är uppenbart. Av de 1228 anmälningar om åldersdiskriminering som inkommit till svenska Diskrimineringsombudsmannen (DO) sedan 2013, då vår diskrimineringslag breddades till att bl.a. också omfatta hälso- och sjukvård, har 85 gällt hälso- och sjukvård. Tyvärr vet vi inte vad de handlat om eftersom de enligt DO inte leder till rättsfall och resursbrist har lagt hinder i vägen för mer ingående analys.
Utifrån vad COST funnit kan man dock anta att det är ett ålderistiskt synsätt med frånvaro av personcentrerad vård och felaktig läkemedelsbehandling som kan ligga bakom siffrorna.
COST har visat att uppemot 11 procent av de oplanerade sjukhusinläggningarna beror på läkemedelskomplikationer, 70 procent av dem handlar om årsrika patienter som stått på en mängd olika läkemedel som doserats felaktigt och som inte bör kombinerats med varandra. Många av dem har förskrivits utan att patienten fått en diagnos, behandlingen har baserats på symtom. Tidsbrist har hindrat läkarna att se till de multisjuka, sköra patienternas hela behov av insatser. COSTs slutsats är: Årsrika patienter måste få rätt till personcentrerad vård. Om inte, så kan det betraktas som ålderism.
Felaktig läkemedelsbehandling måste förebyggas för patienternas skull men också för att undvika de kostnader den för med sig. Inom allmänmedicinen är det viktigt att läkarna har utbildning i både geriatrik och läkemedelsbehandling eftersom de flesta patienterna på en primärvårdsmottagning är till åren komna och läkemedelsbehandling är den vanligaste insatsen. Socialstyrelsen har riktlinjer för behandling av olika diagnosgrupper men de tar inte hänsyn till den multisjuka patientens behov. Behandlingen kan bli som stuprör utan hängrännor. Riktlinjer behöver därför utarbetas för behandling av denna patientgrupp. Dessutom behöver patienterna få kunskap om vad man ska tänka på när man använder sina läkemedel. SPFs och PROs aktivitet Koll på läkemedel syftar till att ge denna kunskap.
Behandlande läkare måste få tillräckligt med tid för att arbeta personcentrerat. En kvarts möte kan vara för kort för att man ska få ett grepp om den årsrika patientens hela situation. Läkarna måste också kunna följa upp resultaten av sin behandling och ges möjlighet att följa upp sina egna förskrivningar jämfört med andras. Den Nationella läkemedelslistan måste därför komma på plats och primärvården utvecklas till en så attraktiv arbetsplats att hyrläkare inte behövs. Var och en måste ha rätt till sin egen läkare och läkarkontinuitet.
Barbro Westerholm är läkare och farmakolog som forskat kring läkemedelsanvändning och risker, arbetat inom svensk läkemedelskontroll och varit chef för Socialstyrelsen. Barbro var ordförande för SPF Seniorerna 1999 – 2005 och är sedan ett antal år tillbaka riksdagsledamot för Liberalerna.