I veckans blogg dyker vi ner i planering, styrning och utvärdering. Författarna, Birger Forsberg och Hampus Holmer, Karolinska Institutet, reflekterar kring: Vem kan bäst samla och analysera alla data, göra en uppskattning av hur framtidens vård kommer att te sig och ge underbyggda svar på frågor om hälsoutveckling, vårdbehov och vårdutbud? Vem kan göra regelbundna utvärderingar av hur väl organisationer och strukturer fungerar?
Trevlig läsning!
Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.
Dags för ett nytt planeringsinstitut inom hälso- och sjukvården?
Birger Forsberg, ledamot i Forum för Health Policys forskarnätverk, docent Karolinska Institutet
Hampus Holmer, postdoktor Karolinska Institutet
Behövs det en central planeringsfunktion i svensk hälso- och sjukvård? Frågan är berättigad. Under många år har såväl Sveriges kommuner och regioner (SKR) som staten, genom dess myndigheter, strävat efter ökad samordning av svensk hälso- och sjukvård för bättre och jämlikare vård i landet. Dock har ansvaret för hälso- och sjukvårdens faktiska planering fortsatt legat kvar på regional nivå. Den planering som förekommer i regionerna varierar högst betydligt.
De tre stora regionerna, Region Skåne, Västra Götaland och Stockholm, har resurser att avsätta för uppskattningar av vårdbehov och framtida vårdstruktur, även om det inte alltid görs. De mindre regionerna har inte samma möjligheter som de större att bygga upp enheter som kan fokusera på planeringen av hälso- och sjukvården. Samtidigt har staten stora omfattande verksamheter för att ge stöd till hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen, Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Tandvårds- och läkemedelsförmånsnämnden (TLV), Läkemedelsverket och Folkhälsomyndigheten, för att nämna några. Ingen av dessa har dock uppgiften att bistå med vederhäftiga underlag för hälso- och sjukvårdens långsiktiga planering, något som regionerna borde ha stor nytta av.
Frånvaron av sådana underlag återspeglas till exempel i den fortlöpande debatten om behoven av vårdplatser i svensk hälso- och sjukvård. Hur många platser kommer det att behövas framöver? Och hur ska behoven av vårdplatser definieras?
Vem kan bäst samla och analysera alla data och göra en uppskattning av hur framtidens vård kommer att te sig och ge underbyggda svar på frågor om hälsoutveckling, vårdbehov och vårdutbud? Vem kan göra regelbundna utvärderingar av hur väl organisationer och strukturer fungerar? Under 60-talet skedde en kraftig expansion av hälso- och sjukvården. I syfte att stödja landstingen med byggnation av framför allt nya sjukhus bildades Sjukvårdens rationaliserings- och planeringsinstitut (SPRI) av staten och dåvarande Landstingsförbundet. Ett större antal arkitekter, byggexperter och hälsoplanerare anställdes. Planer och underlag togs fram som vägledde landstingen i deras arbete med att skapa en växande infrastruktur för sjukvården.
Efter hand utvecklades SPRI till ett institut med ett bredare uppdrag. Det döptes om till Hälso- och sjukvårdens utvecklingsinstitut och fick under många år stor betydelse för att utveckla och stödja sjukvården i arbetet med kvalitet, effektivitet, organisation och uppföljning. De allra flesta frågor som idag diskuteras i svensk sjukvård har tidigare belysts i rapporter av SPRI. SPRI stod också genom sin biblioteksverksamhet för en då unik kunskapsbank i svensk hälso- och sjukvård. Under 90-talet växte, parallellt med detta, Landstingsförbundets egen utredningskapacitet och när landstingen fick en ansträngd ekonomi i slutet av det decenniet lades SPRI ner. Inom loppet av 8 månader avvecklades verksamheten och kompetenserna på SPRI spreds ut till olika aktörer på framför allt den statliga sidan.
Idag finns en mycket omfattande utredningsverksamhet i svensk hälso- och sjukvård, men den är spridd på många myndigheter som var och en har sitt uppdrag. Ett samlat grepp saknas. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har utredarkapacitet, men saknar som arbetsgivarorganisation möjligheten att vara fristående från olika partsintressen i sjukvården. Samma kan i viss mån sägas om de statliga organisationerna, även om de har större möjlighet att förutsättningslöst utreda sjukvårdens förutsättningar och verksamhet.
Tanken på ett fristående planeringsinstitut förefaller tilltalande i en tid när kraven ökar på samordning av och effektivitet i den svenska hälso- och sjukvården. Sjukvårdens medicinska och tekniska utveckling leder till en allt större differentiering av verksamheten och till ett växande behov av att koncentrera specialistkompetensen i takt med att subspecialiseringen ökar i sjukvården. Samarbete inom och över regiongränserna krävs och modellen med regionen som bas för en samlad sjukvård blir alltmer föråldrad, framför allt i de mindre regionerna där befolkningsunderlaget för högspecialiserade eller subspecialiserade verksamheter är för litet. En samlad vårdplanering för hela landet med dess drygt 10 miljoner invånare ter sig därför alltmer rationell.
I boken Hälso- och sjukvårdsplanering (Studentlitteratur) presenteras grunden för en sådan planering. Boken är avsedd att användas i utbildningen på landets högskolor och universitet. Avsikten är att säkra en god kunskap i planeringsfrågor och ett klokt och balanserat förhållningssätt till vårdens utveckling bland framtidens yrkesverksamma inom vården. I boken behandlas ämnen som behovsanalys, prognostisering och genomförande av hälso- och sjukvårdsplaner.
I boken görs en genomgång av svenska erfarenheter av långsiktig planering i hälso- och sjukvården. Ett flertal stora grepp har tagits av staten genom åren. Utredningarna HS 90, HSU 2000, Nationell hälsoplan år 2000, Effektiv vård och God och nära vård är alla ambitiösa projekt för att kartlägga behov och utveckling av den svenska vården. Ingen av dessa utredningar, som tillsammans spänner över en period av 40 år, har dock på något genomgripande sätt förändrat vården.
Statliga utredningar är givetvis av stort värde och har viktiga implikationer för statliga myndigheters verksamhet. Däremot är de tämligen ineffektiva som medel för att styra och förändra den praktiska vardagssjukvården, av den välkända anledningen att ansvaret för den vården ligger på regionerna och till viss del på kommunerna.
Styrkan med SPRI var att organisationen var gemensamt ägd av stat och landsting. Det gav sjukvårdshuvudmännen en känsla av ägarskap av SPRIs verksamhet och gav lyhördhet för institutets råd bland dem. Att dessa under flera decennier också följdes upp av landstingens gemensamma organisation, Landstingsförbundet, gav extra kraft i förändringsarbetet. Vägen framåt för svensk hälso- och sjukvård kan vara att skapa ett liknande utrednings- och planeringsinstitut med gemensamt ägarskap av intressenterna i sjukvården där förutsättningarna ges för en tydlig koppling mellan institutets planerings- och utvecklingsunderlag och beslutsfattarna i vården.
Birger Forsberg och Hampus Holmer är författare till boken ”Hälso- och sjukvårdsplanering – En grundbok.”