Kan lärande hälsosystem, med hjälp av ny teknik, möjliggöra en ökad personcentrering av vården? Idén med lärande hälsosystem är att uppföljningen av vården för varje patient genererar data som bidrar med kunskap om vad som fungerar för vem, när och hur.
Andreas Gremyr, som är psykolog och doktorerar på ämnet Learning Health Systems, reflekterar i dagens blogg om utvecklingen av ett lärande hälsosystem för psykiatri och vad vi behöver göra för att skapa varaktig nytta inom psykiatrin i Sverige. Forum för Health Policy har under våren valt att sätta fokus på området psykisk ohälsa. Läs gärna vår senaste policy brief Psykisk ohälsa – hur vänder vi trenden? Under hösten kommer vi att på olika sätt fortsätta arbeta med dessa frågor.
Trevlig läsning!
Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.
Ny teknik sätter personen i centrum – Ett lärande hälsosystem
Andreas Gremyr
Vad skulle du vilja höra från vården om du drabbades av en svår psykiatrisk sjukdom? Kanske detta?:
“Vi kan titta närmare på behandlingsrekommendationer som inte enbart tar hänsyn till den senaste forskningen, utan även utgår från tidigare behandlingar av personer som har likheter med dig och har samma sjukdom som du. Vi kan jämföra alternativen och deras sannolika utfall för dig och därefter samtala om vilken behandling du tror passar dig bäst.”
Varför skulle inte vården kunna använda ny teknik för att stödja tillämpning av den senaste kunskapen och dessutom möjliggöra personcentrering av vården? Idén om ett s.k. Learning Health System (LHS), eller lärande hälsosystem, är inte ny. Expertis från en mängd domäner har samlats till rundabordssamtal under det senaste decenniet för att utbyta erfarenheter och beskriva hur sjukvården kan utvecklas, med hjälp av ny teknik, för att möta framtidens krav. Idén med ett lärande hälsosystem är att uppföljningen av vården för varje patient genererar data som bidrar med kunskap om vad som fungerar för vem, när och hur.
Praktiska tillämpningar
Under det senaste decenniet har utvecklingen av praktiska tillämpningar och forskning på lärande hälsosystem ökat. Ett exempel är uppbyggnaden av ett nationellt lärande hälsosystem i Schweiz. Ett av de bästa, enligt mig, exemplen på lärande hälsosystem är ImproveCareNow(.org). ImproveCareNow är ett nätverk som omfattar patienter, familjer och mottagningar på över 100 platser, företrädesvis i USA. De har en gemensam struktur för behandling, uppföljning, datahantering och utveckling av vård när det gäller barn med inflammatoriska tarmsjukdomar. I utvecklingen har man tagit fasta på att alla intressenter behövs för att gemensamt utveckla så god vård som möjligt; barnen, deras föräldrar, behandlare och forskare.
Man har aktivt formulerat ett gemensamt mål, definierat standarder, processer och policys för att möjliggöra samarbetet och man har skapat ett sätt att samla, dela och utbyta information, kunskap och erfarenheter så att det gemensamma lärandet kan hamna i fokus. Deras resultat är slående! Utan att några nya mediciner har gjorts tillgängliga har deras primära utfallsmått, andel barn med minimalt av besvärande symtom, gradvis stigit från under 60% till över 80% på lite mer än ett årtionde och arbetet omfattar nu ca 30.000 barn.
När jag som del i mina doktorandstudier fått möjlighet att dyka ner i litteraturen kring lärande hälsosystem så är det slående att så lite är publicerat om utveckling och forskning relaterat till psykiatrisk vård. Behöver det vara svårare i psykiatrin, eller har utvecklingen helt enkelt inte nått oss ännu?
Nya sätt att överblicka måendet
I ett samarbete mellan psykiatrin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Jönköping Academy for Improvement of Health and Welfare undersöks nu närmare hur utveckling av ett lärande hälsosystem för psykiatri skulle kunna gå till. Jag har förmånen att arbeta med det och har nyligen tillsammans med Schizofreniförbundet gjort en studie som använt tjänstedesign för att beskriva hur schizofrenivård i ett lärande hälsosystem kan se ut ur patientens perspektiv*. Just nu pilot-testas applikationer som ger patienter och deras behandlare tillgång till nya sätt att få överblick över hur måendet förändras, till stöd för planering av insatser. Dessa utvecklingsprojekt studeras från flera olika perspektiv och förhoppningen är att de ska kunna bidra med ny kunskap som är hjälpsam för framtiden.
I dessa tider pratas det mycket om digitalisering och kunskapsstyrning. Vad behövs för att sådan utveckling ska få fart i psykiatrin? Lärdomar från ImproveCareNow och andra liknande goda exempel kan vara att:
- Det behövs ett gemensamt mål där det som är viktigast för personerna med behov, patienterna, är i fokus.
- Det behövs plattformar för att ta vara på engagemanget hos alla olika aktörer, för att hjälpas åt att röra oss mot målet genom gemensamt lärande.
- Det behöver få ta tid, då det måste utvecklas kontinuerligt och det inte går att utgå från någon färdig ritning eller plan.
Min erfarenhet av satsningar inom psykiatrin är att de lider av kortsiktighet, även om intentionen är god. Alltför ofta präglas de av en desperation att göra stor nytta för alla, snabbt. Ofta saknas tyvärr tecken på varaktig nytta. Om vi vill att psykiatrin i Sverige ska bli enastående, vad behöver vi då göra för att gå åt det hållet? Jag anar att idén om lärande hälsosystem (Learning Health Systems) kan ge oss ledtrådar på vägen.
Andreas Gremyr är psykolog och arbetar med utveckling av uppföljning inom psykosvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Han är associerad till Jönköping University och doktorerar på ämnet Learning Health Systems.
*Forskningsartiklar kommer att länkas från Andreas Twitter och LinkedIn efterhand som de publiceras.