I dagens blogg för Forum för Health Policy skriver Björn Arvidsson om behovet av nya innovativa lösningar för att utveckla hälso- och sjukvården. Ett exempel är nya läkemedel som prövas genom ett ordnat införande. Är detta ett tillvägagångssätt som främst skapar möjligheter eller begränsningar?
Trevlig läsning!
Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.
Hur kan vi ordna bort trösklar för innovation?
Björn Arvidsson
Vi förstår någonstans att hälso- och sjukvårdens utveckling är beroende av att vi hittar nya vägar framåt för att skapa nya värden. Samtidigt står vi både inför en enorm prövning med stora ekonomiska utmaningar och en översvämning av nya innovationer – som istället för att ses som effektiviserande möjligheter ibland blir mer av energikrävande utmaningar.
När vi står inför osäkerheter har vi två väldigt tydliga, men särskiljande valmöjligheter; att införa mer kontroll eller att ge mer förtroende. Nästan uteslutande väljer vi det första. Resultatet blir en baktung, trög och juridicerad administration som dominerar över en verksamhet där färre ska åstadkomma mer – för samma eller minskade resurser.
Andra exempel på kontroll är att ”ordna införanden”. Vad som låter sunt och omdömesfullt kan däremot visa sig skapa fler trösklar och skapa mer variation i systemet än det var tänkt från början. Ett sådant exempel är nya läkemedel.
Som en del av EU är det vårt europeiska läkemedelsverk (EMA) som initialt väljer att sätta nytta mot risk i sin bedömning för ett eventuellt marknadsgodkännande, innan nationella diton lägger sin hand på detsamma, oftast med samma bedömning. Så långt allting gott.
Efter ett eventuellt marknadsgodkännande väljer vi i Sverige att göra en hälsoekonomisk bedömning (HTA), vilket utförs av vår subventionsmyndighet (tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV), där läkemedel bedöms utifrån sin kostnadseffektivitet i relation till liknande eller konkurrerande produkter. De som anses vara kostnadseffektiva bör således tillföra mer värde än de kostar samhället, men även en sådan bedömning är ingen garanti för att Sverige vill kapitalisera på detta värde.
Vidare finns inom Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) ett råd som ytterligare bedömer nya läkemedeslsterapier (NT), detta ofta i samråd med TLV. Här betyder ett “nej” alltid ett nej, samtidigt som en rekommendation inte på något vis betyder användning, men de som passerar detta steg i vårt ordnade införande kommer därefter att vidare bedömas av läkemedelskommittéer i de enskilda regionerna.
Om det nytto- och kostnadseffektiva läkemedlet kommit så här långt i processen återstår fortfarande prövningar genom att inkluderas i de budgetar som regionerna avsätter för hälso- och sjukvård, och som följaktligen också skapas utrymme för i de olika sjukvårdsbudgetarna. Därefter finns alla förutsättningar för våra patienter att få tillgång till dessa innovationer, bara de är upphandlade och att läkaren i patientmötet också finner att patienten har värde av just denna behandling.
I alla dessa steg kan någon säga nej. Man kan fråga sig hur ett så vida kontrollerat och ordnat införande kan skapa så olika utfall i olika delar av landet? Där ett läkemedel som anses vara revolutionärt och kostnadseffektivt ändå bara når maximalt en tredjedel av den tilltänkta populationen för vilken den också enligt evidens och nationell bedömning är värdeskapande för. Lägg därtill alla fördröjningar i systemet som undanhåller möjligheten att investera klokt i våra medborgares hälsa genom användning av nya innovativa lösningar.
Nu finns vidare planer på att ordna införanden för medicinsk teknik samt digitala produkter och tjänster, vilket sätter frågan om de skapar möjligheter eller utmaningar – och i sådana fall för vem; köparen eller leverantören? I min värld bör båda anses vinnare i ett framgångsrikt system.
Björn Arvidsson har spenderat de senaste sju åren med policyutveckling inom hälso- och sjukvård och life science, specifikt inom cancer och onkologi, med ett särskilt fokus på utveckling av precisionsmedicin.
Till vardags sitter Björn mitt i gränssnittet mellan akademi, näringsliv och samhälle med ansvar för att skapa tillväxt genom innovationer och samskapande i egenskap av verksamhetsledare på STUNS Life science.
Andra engagemang är styrelseledamot i Forum för Health Policy, en av flera initiativtagare till Nollvision Cancer, samt ordförande i arbetsgruppen för public affairs hos Sweden BIO.