Vilka är de viktigaste frågorna inom äldreomsorgen och den kommunala hälso- och sjukvården? I veckans blogg reflekterar Johan Ejerhed, specialistläkare i internmedicin och medicinskt ansvarig läkare SÄBO, över äldrevårdsöverläkare, chefsansvar, ny socialtjänstlag och sist men inte minst vikten av patientens perspektiv i centrum.

Trevlig läsning!

Som vanligt står skribenten själv för innehållet i inlägget. Kommentera gärna på vår hemsida eller i sociala medier.

Reflektioner efter arbetet som läkarstrateg i Stockholms stad

Johan Herlin Ejerhed, Specialistläkare i internmedicin, verksamhetschef och medicinskt ansvarig läkare för läkarinsatser på särskilda boende (SÄBO/äldreboende) på Capio Legevisitten i region Stockholm

Jag har haft den stora och spännande förmånen att få vara nyinrättad läkarstrateg på Äldreförvaltningen i Stockholms stad. Att kommunerna skulle få anställa läkare var ett förslag från Coronakommissionen granskning av äldreomsorgen och i Tidöavtalet anges att detta ska utredas ytterligare. I Tidöavtalet står också att varje kommun ska ha en medicinskt ledningsansvarig läkare. Det här är mina privata reflektioner kring de kanske mest brännande frågorna inom äldreomsorg och den kommunala hälso- och sjukvården.

Kommunala läkare

När Olivia Wigzell la fram utredningen om en ny äldreomsorgslag i juni 2022 var det också den sjätte statliga utredningen under 2000-talet som tyckte att huvudmannaskapet för läkarinsatser skulle vara oförändrat. En majoritet av remissvaren håller med utredningen liksom Sveriges Läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet och därmed borde frågan anses färdigutredd. Att vänta på en sjunde utredning om kommunala läkare, som Tidöavtalet efterfrågar, gör bara att vi förlorar tempo i andra mer relevanta frågor.

Medicinskt ansvariga läkare i kommunerna

Det sägs att man ska börja med de lågt hängande frukterna men när Tidöavtalet stipulerar en medicinskt ansvarig läkare i var och en av Sveriges 290 kommuner är det att sikta mot de högsta frukterna. I stället bör blickarna riktas mot Region Örebro som anställt en äldrevårdsöverläkare. Likt funktionen barnhälsovårdsöverläkare ska äldrevårdsöverläkaren stötta vårdcentraler i uppdraget att medverka i kommunal hälso- och sjukvård och bidra till kvalitetsutveckling och uppföljning. Då skulle vi gå från 290 till 21 medicinskt ansvariga läkare, som givetvis ska ha god kommunikation med kommunerna. Det är först därefter som vi kan bedöma ett kvarstående behov av kommunala medicinskt ansvariga läkare.

Avskaffa rollen medicinskt ansvariga sjuksköterska (MAS)

Coronakommissionen missade att analysera effekterna av att hälso- och sjukvårdslagen friskriver kommunala verksamhetschefer allt ansvar för hälso- och sjukvård. Det ansvaret läggs i lagen i stället på den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) som i många fall saknar både nödvändigt mandat och plats i en ledningsgrupp.

Pandemin rullade alltså in i en äldreomsorg vars chefer inte alltid hade vana eller kompetens, personlig eller i sin ledningsgrupp, att hantera medicinska frågor. Det var därför på tiden när Olivia Wigzell föreslog i sin utredning att MAS:ens ansvarsuppgifter ska övergå till verksamhetschefen så att denna kan ta det fulla ansvaret för den verksamhet som hen är chef för. Utredningen föreslår en ny lagreglerad ledningsstruktur inom kommunerna men att den skulle passa alla 290 kommuner, men några få tusen till en knapp miljon invånare, ser jag dock som osannolikt. Jag skulle hellre se att ansvaret stannade kvar hos cheferna och att de, likt i regioner, delegerade ut enskilda ledningsuppgifter. Jag tror att vi skulle få se nya centrala roller på huvudmannanivå såsom chefsjuksköterskor, chefsarbetsterapeuter och chefsfysioterapeuter med goda förutsättningar att lyckas när de fått mandat och ansvar från ansvariga chefer utifrån lokala förutsättningar och inte utifrån lagtext.

Ny socialtjänstlag med fokus på befolkningens hälsa

Hälsa definieras är inte bara som frånvaro av sjukdom utan också ”fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”. I omställningen till ”nära vård” är det därför rimligt att socialtjänsten och hälso- och sjukvården får ett gemensamt mål i ett lagstadgat krav på att ”förebygga ohälsa”. Är det något pandemin har lärt oss så är det att när vi har en gemensam uppgift att lösa så kan samverka fungera riktigt bra.

Ett förslag till en ny socialtjänstlag från 2020 har runnit ut i sanden och det behövs nu ett större omtag, inte minst utifrån de insikter som kom med utredningen om en ny äldreomsorgslag. Lagen bör, liksom hälso- och sjukvårdslagen, skilja på huvudman och utförare och det behöver bli tydligare när kommunen agerar som utförare och när det är myndighetsutövning. Utredning borde också se hur kommunernas övriga verksamhet såsom parker, kultur, idrott och stadsmiljö kan bli en del av det förebyggande hälsofrämjande arbetet.

Ökat fokus på patientens perspektiv

Det viktigaste förslaget i utredningen om ny äldreomsorgslag var att det efter en sammanhållen individuell vårdplan ska framgå “hur förväntade framtida vårdbehov ska omhändertas” och “vad målet med insatserna är utifrån den enskildes perspektiv”. Att lagen stödjer ett förändrat förhållningssätt där vi går från att ha patienten i centrum till att ha patientens perspektiv i centrum är mycket välkommet. Den här förändringen vill jag snarast se i en proposition så att lagen kan uppdateras senast till sommaren.

Lyssna på Johan Ejerhed i Forum för Health Policys poddcast

https://healthpolicy.se/ep-64-samtal-med-johan-herlin-ejerhed/

Johan har också publicerat en debattartikel i Läkartidningen om “Framtidssamtal” Framtidssamtal – ett sätt att lyfta patientens preferenser (lakartidningen.se).