Forum för Health Policy skriver replik idag i Svenska Dagbladet:
SKR och Inera har replikerat på vår debattartikel där vi hävdar att digitaliseringen i sjukvården går för långsamt. SKR och Inera uppmanar tvärtom till att känna stolthet över den konsolidering av journal- och vårdinformationssystem som regionerna nu har påbörjat samt att staten inte behöver göra mer än att ändra på lagstiftningen gällande kravet på obligatorisk datadelning i vården och anslå mer pengar.
Vi är de första att applådera de insatser som görs, och stöder helt önskan om bättre lagstiftning. Samtidigt är det viktigt att inte sopa under mattan att resultaten släpar efter vad patienter och personal numera är vana vid från många andra branscher. Fundera bara på följande. Varför kan en patient inte spåra sin remiss? Varför kan patienter eller läkare inte se väntetider hos olika utförare? Varför kan inte 1177, som oftast hänvisar patienter till att besöka vården, åtminstone hänvisa till utförare med kortast väntetid och som inte kräver annan remiss? Varför behöver fortfarande anhöriga till en förälder på ett äldreboende be om en skriftlig utskrift av sjukvårdsjournalen, åka själv för att fysiskt hämta den i sjukvården för att sedan åka och överlämna dokumenten till äldreboendets läkare?
När en patient från ett särskilt boende (säbo) legat på akutsjukhus måste läkaren manuellt föra över läkemedelslistan från journalsystemet till dosförskrivningssystemet Pascal. De digitala systemen pratar inte med varandra i dag och kommer inte göra så inom 2–3 år. Den digitala mognaden för nationella läkemedelslistan (NLL) är ytterligare ett exempel där en myndighet inte samverkat med regionerna för att mötas, vilket medför förseningar.
Eller ta ett konkret och verkligt patientfall:
Patienten mår dåligt och går till primärvården, hamnar på sjukhus. Tester tas och beslut om att skicka patienten till annat sjukhus för misstanke om tumör. Det andra sjukhuset tar också tester men ytterligare undersökningar behövs och remiss skickas till Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. De tre sjukhusen har olika journalsystem som inte kommunicerar med varandra. Remissen försvinner och patienten måste kontakta såväl sjukhus 2 och Karolinska för att undersöka vad som hänt. Patienten tvingades själv koordinera sin egen vård: ringa en mängd telefonsamtal, efterfråga den post som skickades mellan sjukhus och mellan sjukhus och patient med mera. Hela vårdepisoden drar därmed ut på tiden.
SKR och Inera påpekar mycket riktigt att varken SKR eller Inera är myndigheter. Men det är två starka aktörer som samordnar och representerar regioner och kommuner och därmed indirekt medborgare som betalar skatt. SKR och Inera framhåller att det inte behövs en statlig aktör utan att alla måste samverka. Ingen är emot samverkan. Problemet är bara att samverkan har lyfts fram i decennier och varken Inera eller SKR har hittills lyckats att stötta regionerna eller driva på arbetet tillräckligt för att dela data. Ingen har hållit i rodret. En förändring behövs för personal och patienter. En möjlighet är då att en myndighet under regeringen tydligt får detta mandat såsom med framgång skett i Danmark.
Visst skall vi vara stolta och tacksamma för alla som driver digitaliseringen framåt. Men det finns också många bromsklossar, och patienter och personal har rätt att kräva mer!
Peter Graf
ordförande Forum för Health Policy
Lene Furmark
vice ordförande, Forum för Health Policy
Catharina Barkman
kanslichef, Forum för Health Policy